Hej! Jag behöver råd i en fruktansvärt svår situation.. Jag och min man har varit tillsammans i 5 år och har en dotter på 1 år tillsammans. Våra liv är bra och vi trivs med hur livet ser ut. Men, något som håller på att bryta sönder oss är hans mamma (min svärmor). Hon har sedan vi träffades lagt sig i väldigt mycket saker som hon inte har med att göra. Att hon ständigt frågar saker om sin son har jag inga problem med, för det stör inte mig. Men när hon ska lägga sig i och fälla kommenterar i hur vårt familjeliv ser ut är så jobbigt. Vi kan ta förlossningen som exempel, då skulle hon ha uppdatering minst en gång i timmen om hur öppen jag var, hur mkt värkar jag hade, vilken smärtlindring jag valde, hur jag tog allting osv osv. Och min man svarade på alla dessa frågor utan att fråga mig.. just där och då orkade jag inte ta en diskussion så klart. Efter att dottern var född skulle hon komma in (vi hade inte ens lämnat förlossningen då..) fast jag sa nej fortsatte hon att tjata och till slut sa hon "**** behöver ju ut inte komma ut, men du och bebisen kan väl komma ut" till sin son. Som om jag var skitsamma och skulle bli lämnad kvar i ett rum.. Efter mkt om och men kom hon till BB, precis när vi kommit dit. Jag hade fortfarande sjukhus kläderna på.. Detta har eskalerat och om vi inte kan komma på tex ett kalas till någon av min mans bröders barn, ska hon veta vart vi ska, när vi har planerat det, varför vi har planerat det osv osv. Hon har ständiga åsikter om saker och ting gällande vårt familjeliv och jag blir galen snart. Det som fått allting att bara rinna över är att vi för några månader sen hade en jobbig diskussion med min mans bror om ett kalas som vi tackade nej till (pga corona precis slagit till o Sverige och FHM uppmanade ALLA att inte ses eller träffas), plus att en släkting som skulle närvara på kalaset en vecka innan testade positivt för corona. Så vi tackade nej och sa att jag och vår dotter befinner oss i en riskgrupp. Då skulle min mans bror lägga sig i och promt veta varför vi befann oss i en riskgrupp, och ifrågasatte det hela tiden och skrev mellan raderna att vi ljög och det gjorde mig fruktansvärt ledsen.. Vem skulle ljuga om en sådan sak? Jag vill tex inte att min dotter ska ha napp när hon är glad, men då säger hans mamma "klart hon ska ha napp!". Har jag varit på sjukhuset och min man tagit en pappadag ska hon veta varför jag varit på sjukhuset, vad jag gjort där, hur det har gått osv. Och problemet är att hon inte ens frågar mig?? Nu har vi blivit bjudna till samma bror för en middag, men vi har annat inplanerat så vi tackade nej och då fick min mans mamma något ryck och skulle återigen veta varför vi inte kunde, att vi minsann visst ska säga varför jag och bebisen befinner oss i en riskgrupp osv. Men jag diskuterar inte ens min hälsa med min egen familj?? Och sedan skrev hon ett sms "**** behöver ju inte komma, men du och bebisen kan väl ändå komma?" Återigen som om jag är skitsamma och inte spelar någon roll? Detta har fått min bägare att rinna över, att en människa jag inte ens står nära hela tiden ska lägga sig i.. vi ska ha kalas för vår dotter om en månad och jag vill verkligen verkligen inte bjuda min mans familj och han mår också dåligt av allt det här men har inte mage att säga ifrån för varje gång man gör det tar hans mamma på sig någon offerkofta och tycker så fruktansvärt synd om sig själv.. Jag orkar inte med det här längre.. Snälla, vad hade ni gjort?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Usch, din svärmor / svärfamilj låter riktigt dryga och otrevliga!! Min svärmor är inte heller så rolig alltid, så jag kan förstå din frustration. Min svärmor gör stor skillnad på sina egna 3 vuxna barn, den äldsta får mer presenter, pengar osv, och min man som är yngst i syskonskaran får knappt ett grattis på sin födelsedag av sin egen mamma. Hon ger även sina stora barnbarn mycket mer tid och presenter än vad hon ger till våra barn. Sen är hon på många sätt väldigt snäll också, men jag verkligen hatar att hon gör så stor skillnad! I min värld gör man inte så! I väldigt många år har jag försökt hålla käften om detta, men det blir svårare och svårare sen vi fick barn och när hon gör skillnad på våra barn och sina "favorit" barnbarn. Risken är väl stor att jag fullkomligt exploderar på henne en dag känner jag. Men å andra sidan får hon "igen" av våra barn, de är 2 och 4 år, och vill knappt ge mina svärföräldrar en kram ibland. Karma! Jag har egentligen inget bra att komma med, men jag vet hur tröttsamt det kan va med svärföräldrar, det är ju liksom inte dem man har gift sig med, men man fick dem på köpet... Mitt enda tips är att du får försöka hålla dem kort,.och du vet vad som känns bäst för dig o din familj, låt inte svärmor krypa under skinnet på dig!
Vi alla är från Sverige ursprungligen. Och deras släkt har nog alltid varit från Sverige. Det är så frustrerande att en svärmor inte kan acceptera att saker och ting inte fungerar på samma sätt som alltid förr. Det finns liksom nya människor i hennes liv som hon måste lära sig acceptera. Precis som med din situation. Problemet är att skulle jag markera själv så skullw hon ta på sig en offerkofta och bli såååå ledsen och ändå inte prata mig, utesluta mig och bara fokusera på hennes son och barnbarn. Förstår inte hur svårt det kan vara att svälja ens stolthet helt ärligt. Det var som när jag påpekade för henne att jag är besviken för att dom aldrig är och hälsar på deras barnbarn i deras hem, att alla barnbarn typ alltid får åka till dom och dom alltid tar de för givet. När jag konfronterade henne om det sa hon till mig "när mina barn var små åkte vi alltid till farmor och farfar och de va ingen som sa nått då!" Nae fast de är snart 30 år sen, och jag och min familj fungerar inte på samma sätt. Tycker verkligen inte det är min dotters ansvar att åka till folk och se till att det ska vara en bra relation med andra.. Det är en sån jobbig situation när man inte kan vara "sams" med ens svärmor för att hon är så här.. så förstår dig helt och hållet.. Sån dålig stil att man som vuxen inte kan ta kritik, eller acceptera att saker o ting ändras..
Får jag fråga från vilket land ni kommer ifrån? Känner lite igen mig själv i det hela, att allt ska vara som svärmor vill. Att hon fortfarande är i hennes grotta år 1950 fast idag är vi i friheten 2020. Jag har lärt mig att leva med det, undviker de så mycket som det går. Och min svärmor är med nerver, skulle nått inte va på hennes sätt slutar hon prata med en, tills man går fram till henne. Gäller för hennes egna barn som rövslickar henne å mig, men jag tog in i mig denna gång efter en onödig konflikt och sa till mig själv att vara stark och ska inte ens ringa el prata med henne TILLS hon själv tar upp telefonen å ringer mig och de värsta är att de har gått ett par månader och hon frågar inte ens om Hur hennes barnbarn mår. Skit i mig i de hela, men att inte bry sig om hennes enda sons barn, de får mig att bli ledsen. Men, att det ska alltid vara som svärmor säger, det måste bli stopp någon gång. Vi har privat liv, lever i friheten, hallå liksom, börja lev me glädje förfan!
Hans mamma har nog alltid varit sån här till och från, hennes söner är hennes allt och hon har inte riktigt förstått att alla är snart över 30 med egna hus, egna fruar och barn sen flera år tillbaka. Och att hon var gulligull mot sina söner när dom var små är ju som de är, och att de fortsätter nu gör mig ingenting heller. Det är hela situationen med att hon ständigt lägger sig i, uttrycker sina åsikter som hon lika gärna skulle kunna hålla tyst om. Hon anser tex att det är viktigare att min mans o min dotter träffar hans familj hela tiden och att hon får bra kontakt med sina kusiner på hans sida. Min sida spelar ingen roll, och varje gång vi ska träffa min familj blir hon tjurig, och ifrågasätter. Hon tycker in princip att mina föräldrar inte ska stå vår dotter lika nära som hon gör. När man ses pratar hon aldrig med andra än hennes egen familj. Och jag förstår att det tar tid eftersom hon är så här som person, men min man tycker också det är jobbigt men han är ju van och har bara accepterat att de är såhär hans mamma är liksom. Mycket beror på hans konflikträdsla. Jag har pratat med honom så många gånger om hur jag känner och försökt ta det sakta men säkert, men när det har pågått i 5 år tappar man det.. Det är så fruktansvärt psykiskt påfrestande och jag bryts ner sakta. Hon måste ju kunna acceptera att alla fruar kommer från olika familjer och olika uppväxter och att alla verkligen inte fungerar som hon gör. Men det kan hon inte för allt ska ske på hennes sätt, på hennes villkor hela tiden. Och hon och jag står varann inte ens nära ändå ska hon lägga sig i hur de går med amningen, hur jag tar de psykiskt, hur det är med mina cellförändringar tex. Och som jag sa tidigare frågar hon inte ens mig? Jag vet ju att hon innerst inne inte menar något illa, men det går till sådan fruktansvärd överdrift och det här tär ju på både mig och min man ständigt..
Svårt att gå på annat än du skriver, men det du skriver påminner om att din svärmor har en väldigt självupptagen personlighet, möjligen åt narcissistiska hållet. Har du läst på lite om det? Klassiskt är att hon inte kan ta kritik eller höra att någon annan har uppfattning över hur ni ska förhålla er till varann än hon själv. Det brukar komma upp tips på hur man hanterar en sån person i samband med såna artiklar. Tänk dock på att din man är van vid det och kanske inte ser henne som du gör. Så ställ inte diagnos på svärmor och tro att din man kommer vara på din sida. Utan var försiktig och sök råd från kunniga på hur du ska tackla henne. Men som jag såg att någon annan skrev: är detta problem som uppkommit nu i samband med att svärmor fick barnbarn? Hur har ni hanterat henne tidigare? Innan du kanske läser in för mycket i hennes personlighet skulle jag sätta mig ner med min man och försöka prata om hur du upplever detta. Av egen personlighet med en förälder med narcissistiska drag tog det ungefär 26 år innan jag fattade att min uppväxt inte var ”normal” utan förstörde mig känslomässigt och gav mig problem med depressioner och ångest redan från 10-12-års åldern. Så ta det varsamt med din man❤️ Hoppas ni hittar ett sätt som fungerar för ER, svärmor är dessvärre mindre viktig om hon inte ändrar sig. Du ska inte behöva må dåligt för jämnan för att hon inte fattar att hennes sätt är osunt och exkluderande.
Att det inte är min dotters ansvar ska det givetvis stå
Jag har redan konfronterat henne en gång när vår dotter var ca 8 månader och hon varit hos oss 2 gånger sen vår dotter föddes.. Jag förklarade för henne att det är min dotters ansvar att åka till alla eller se till att ha en kontakt med alla, vi får jämt åka till min dotters farmor och farfar och och uttryckte att jag var så besviken på dom. Hon svarade aldrig på mitt meddelande utan skrev till min man. Jag tror hon har svårt för mig för att jag vill ha saker på mitt sätt och inte accepterar all skit som hennes andra söners flickvänner/fruar gör.. O saker o ting har alltid varit på hennes sätt och nu är det inte det längre och jag tror hon tar det så hårt..
Gud va skönt! Problemet är att min man inte klarar det, och har aldrig gjort.. han tycker det är lika jobbigt som mig men han har liksom bara hanterat det men jag kan inte göra det. Jag klarar inte av när någon pikar mitt sätt att uppfostra eller vårat sätt att vara som familj.. Allt ska hela tiden vara på hennes sätt och på hennes villkor. Hon kräver att alla barnbarn ska åka till dom, men hon och farfarn åker väldigt sällan till några av sina barnbarn för hon använder ursäkten "såhär gjorde vi på min tid". Men problemet är att nu har alla söner ny familj och saker o ting kan inte alltid vara på min svärmors sätt, och det kan hon inte acceptera..
Har hon alltid varit sådan mot sin son, menar innan ni träffades? Tycker att det är till viss del hans ansvar att säga till sin mamma även om du ju också måste säga din mening. Men om hon ska fortsätta att negligera dig och bara bryr sig om sin son och barnbarn så kan man ju fundera på om det inte är bättre isf att säga till henne att då får vi bryta kotakten, fast det måste ju vara både för dig och din sambo. Ställa henne mot väggen och säga att ni faktiskt är en ny familj och om hon inte kan inkludera hela familjen så kan inte ni som familj låta henne vara en del av sitt barnbars liv. Det finns ingen orsak för henne att veta allt om er och ert privatliv. Det väljer man själv hur mycket man vill berätta om.
Det låter helt sjukt och jag blir så ledsen för din skull. Tycker dock ändå att det är din sambo som får ta lite ansvar och verkligen sätta ner foten mot sin mamma! Hon behöver förstå att man inte behandlar en annan människa på det sättet och att det i längden kommer skada hennes relation till er dotter! Blir så arg. Jävla människa rent ut sagt. Men oavsett, din sambo måste sätta ner foten och prata allvar! Sen får hon ta på sig sin offerkofta. Vi har varit i liknande situation och de krävdes att min sambo laddade ur rejält på sin mamma, sen pratade dom inte på någon månad och nu är de stelt när vi ses såklart, men inga pikar, pekpinnar eller andra dryga saker! Lycka till. Kramar
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.