Jag kan direkt börja med min mor. Min mor och jag har aldrig varit nära varandra. Hon har alltid varit den som tryckt ner mig genom hela min uppväxt och samtidigt höjt mina syskon till skyarna om hur duktiga dom är osv. Jag har alltid känt mig som det svarta fåret så att säga. Jag har alltid haft svårt att säga emot henne då jag tror mycket beror på hur hon behandlat mig som liten, dåligt självförtroende skulle jag tro. Och hon i sin tur har tyckt om det då hon kunnat göra och säga precis vad hon velat med vetskap om att hon sårar mig. Men jag har aldrig orkat diskutera med henne, för när jag gjort det så är det mig det varit fel på.. Det var lite kort om bakgrunden i det hela. Jag har levt i ett väldigt destruktivt förhållande i många år, har två barn med denne man. Efter många år av nedbrytnig och psykisk/fysisk misshandel bröt jag mig loss från den mannen. Ett tag senare när jag kommit från honom och fått ordnig på mitt och barnens nya liv så träffade jag min nuvarande man. Han är raka motsatsen till mitt ex, han är den man jag behöver helt enkelt. Stabil, omtänksam och älskar mig och mina barn är som hans egna och han gör allt för oss så vi ska må bra. Och nu till släkten enkelriktad. Min mor har aldrig accepterat honom. Hon har bestämt sig för att inte tycka om honom över huvudtaget. Hon kör helt enkelt sitt race med att fortsätta köra över mig om mina barn och deras uppfostran. Vilket då gjort mig väldigt ledsen och jag känt mig dålig som mamma. Min man har vid två tillfällen försökt prata med henne men istället fått mothugg att han är "kontrollerande". För ett tag sen fick jag ett meddelande av min mor där hon frågade om jag helt slutat bry mig. Ringde då upp henne och frågade vad hon menar. Då började hon i sin tur skrika och tjuta om hur elak jag är mot henne. När jag skulle försvara mig så säger hon tvärt att hon minsann sätter på högtalaren i mobilen så alla ska höra hur dum jag är mot henne, vilket jag sa att hon inte fick göra, det var ju något mellan henne och mig kände jag. Till hennes försvar var då min syster som sa precis samma sak. Att jag är så grymt dum mot mor. Min förståelse var lika med noll och jag meddelade direkt att jag inte tänker prata med någon då det enbart är jag och mor det handlar om och ingen annan. Efter samtalet, där och då kände jag att nu är de färdigt. Jag vill inte ha med mor att göra något mer. Nu är det så att hela min släkt, från mors sida, har börjat bete sig otroligt konstigt. Ingen säger något utan allas sätt att bete sig är jätteunderligt och rent utav obehagligt. Även min svägerska som jag aldrig annars har någon som helst kontakt, jag känner henne inte ens mer än väldigt ytligt, har börjat springa en massa hos oss. Det kan komma släktingar helt oanmälda hem till oss och strunta totalt i mig och min man utan är bara där för barnens skull, de frågar ofta mitt äldsta barn om hen vill följa med dom till stugan utan en tanke på vad jag tycker. Som pricken över iet så är det någon från min sida som har börjat berätta för mitt ex allt jag och min man gör, fast dom vet allt han gjort mot oss. Jag känner rent spontant att jag inte orkar med detta mer. Jag vill inte ha kontakt med någon som får mig, min man och barnen att må dåligt. Jag vet inte hur jag ska göra. Ingen har frågat mig vad som hänt utan alla känns som de, jag vet att mor ringt runt till alla, så har hon alltid gjort när något betett sig "illa" mot henne. Helt vänt ryggen åt mig. Mor försökte ringa mig för ett tag sedan. Skrev åt henne att jag inte vill prata med henne efter den händelsen. Det jag fick till svar "vad tråkigt höra". Hur hade ni gjort i min sits? Jag känner nu att jag vill bara bli lämnad ifred och fortsätta leva vårat liv utan all dramatik.