Jag och min sambo har haft ett tufft år. Jag mådde väldigt dåligt efter min förlossning och det påverkade ju såklart vår relation. Sen har han hoppat från jobb till jobb. Han fick aldrig vara kvar. Nu däremot har han äntligen fått tillsvidare. Jag gick igenom en abort i början av sommaren. Vilket var tufft. Vi har bråkat otroligt mycket. Vi är tröttna å slitna vilket inte är konstigt med en bebis. Men vi har mött så många motgångar så de har liksom tagit död på kärleken. När vi fick reda på att jag var gravid igen kände vi att de är för nära. Men ja ville ändå behålla på ett sätt. Ja tog väldigt hårt på det hela. För han va det bara nej. Han va väldigt oförstående över att jag mådde dåligt över detta. Mitt i allt detta lämnade han mig å vår son. Det va för han inte klarade av situationen sa han. Han skulle bo hos sin bror några dagar då. Han gör ofta så när vi stöter på ett problem. Han bara stänger av och drar. Efter några dagar nör han lugnat ner sig kommer han hem igen å ber om ursäkt å lovar att det va sista gången. Ja har behövt tid med honom. Få känna något annat än att vi bara är föräldrar. Men han har aldrig tid med det. Knappt med vår son heller. För en månad sen flyttade vi till ett nytt ställe som vi älskar verkligen. Men de har ändå varit otrevligt var och varannan dag. Jag är trött på att få vara hans mamma. Jag får se till att han kommer upp till jobbet. Ja sköter allt här hemma. Allt med vår son med. Alla inköp osv, kolla upp förskolor. Får ingen hjälp eller avlastning. Han vill iväg å umgås med sina vänner i fred. Vilket ja inte gjort på månader. Ja får alltid ta med vår son. Å visst är det tråkigt ibland med det är så livet är nu ju. Jag har ju valt å skaffa barn å får så anpassa mig. Han vill ut å va omogen säger han. Festa å hänga med kompisar. Å visst ska vi bägge kunna gå ut men det måste finnas en balans. Vi båda ör 22 år så vi är ju unga. Han är trött på mig för jag är tjatig å irriterad varje dag. Försöker hela tiden tänka att vi tar oss genom detta. Det har varit tuffa månader men bara allt lugnar sig lite kan vi äntligen få fokusera på oss å vår familj. Men förra veckan fick han ett sånt där ”utbrott” igen. Denna gången sa han att han inte älskar mig längre, alla känslor är borta. Han är hellre utan vår son är p va med mig osv. Å det sårade rejält. Allt jag försöker är att få ihop allt men han ser inte det. Han ser mig bara som en surkärring. Men sen 2 dagar efter vill han att vi ska se om vi kan hitta tillbaka till varandra igen. Såklart vill ja att vi ska få det bra igen. Vara lyckliga å snälla mot varandra. Det är ju bäst för våran son om det skulle kunna bli så. Men jag är så sårad. Man drar bara inte varje gång det blir jobbigt. Familjelivet är tufft. Å jag har inställningen att man ska försöka jobba på sin relation istället för att ta den lätta vägen ut. Men denna gången är ja rädd typ. När gör han så igen liksom? Detta är 3 gången bara i år. När han blir sån där känner jag inte igen honom. Han blir kall å elak. Kallar mig saker som äckel osv. Som att han aldrig älskat mig. Går inte att nå honom. Jag älskar honom fortfarande men vetinte hur jag ska kunna lita på honom igen. Dessutom har han ett humör mot vår son också. Han har inte jättemycket tålamod. Minsta lilla så skriker han mot vår son. Har sagt även jag att fortsätter han så där så lämnar jag honom men han tar inte det seriöst. Vad gör man?