Jag och min sambo har haft ett tufft år. Jag mådde väldigt dåligt efter min förlossning och det påverkade ju såklart vår relation. Sen har han hoppat från jobb till jobb. Han fick aldrig vara kvar. Nu däremot har han äntligen fått tillsvidare. Jag gick igenom en abort i början av sommaren. Vilket var tufft. Vi har bråkat otroligt mycket. Vi är tröttna å slitna vilket inte är konstigt med en bebis. Men vi har mött så många motgångar så de har liksom tagit död på kärleken. När vi fick reda på att jag var gravid igen kände vi att de är för nära. Men ja ville ändå behålla på ett sätt. Ja tog väldigt hårt på det hela. För han va det bara nej. Han va väldigt oförstående över att jag mådde dåligt över detta. Mitt i allt detta lämnade han mig å vår son. Det va för han inte klarade av situationen sa han. Han skulle bo hos sin bror några dagar då. Han gör ofta så när vi stöter på ett problem. Han bara stänger av och drar. Efter några dagar nör han lugnat ner sig kommer han hem igen å ber om ursäkt å lovar att det va sista gången. Ja har behövt tid med honom. Få känna något annat än att vi bara är föräldrar. Men han har aldrig tid med det. Knappt med vår son heller. För en månad sen flyttade vi till ett nytt ställe som vi älskar verkligen. Men de har ändå varit otrevligt var och varannan dag. Jag är trött på att få vara hans mamma. Jag får se till att han kommer upp till jobbet. Ja sköter allt här hemma. Allt med vår son med. Alla inköp osv, kolla upp förskolor. Får ingen hjälp eller avlastning. Han vill iväg å umgås med sina vänner i fred. Vilket ja inte gjort på månader. Ja får alltid ta med vår son. Å visst är det tråkigt ibland med det är så livet är nu ju. Jag har ju valt å skaffa barn å får så anpassa mig. Han vill ut å va omogen säger han. Festa å hänga med kompisar. Å visst ska vi bägge kunna gå ut men det måste finnas en balans. Vi båda ör 22 år så vi är ju unga. Han är trött på mig för jag är tjatig å irriterad varje dag. Försöker hela tiden tänka att vi tar oss genom detta. Det har varit tuffa månader men bara allt lugnar sig lite kan vi äntligen få fokusera på oss å vår familj. Men förra veckan fick han ett sånt där ”utbrott” igen. Denna gången sa han att han inte älskar mig längre, alla känslor är borta. Han är hellre utan vår son är p va med mig osv. Å det sårade rejält. Allt jag försöker är att få ihop allt men han ser inte det. Han ser mig bara som en surkärring. Men sen 2 dagar efter vill han att vi ska se om vi kan hitta tillbaka till varandra igen. Såklart vill ja att vi ska få det bra igen. Vara lyckliga å snälla mot varandra. Det är ju bäst för våran son om det skulle kunna bli så. Men jag är så sårad. Man drar bara inte varje gång det blir jobbigt. Familjelivet är tufft. Å jag har inställningen att man ska försöka jobba på sin relation istället för att ta den lätta vägen ut. Men denna gången är ja rädd typ. När gör han så igen liksom? Detta är 3 gången bara i år. När han blir sån där känner jag inte igen honom. Han blir kall å elak. Kallar mig saker som äckel osv. Som att han aldrig älskat mig. Går inte att nå honom. Jag älskar honom fortfarande men vetinte hur jag ska kunna lita på honom igen. Dessutom har han ett humör mot vår son också. Han har inte jättemycket tålamod. Minsta lilla så skriker han mot vår son. Har sagt även jag att fortsätter han så där så lämnar jag honom men han tar inte det seriöst. Vad gör man?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Ledsen att säga men du MÅSTE lämna. Om inte för din skull så för ditt barn. Tycker precis som du att förhållanden är värda att kämpa för och att man kan gå igenom svåra perioder men din sambo har gått så grovt över gränsen att du bör dra på en gång. När jag läser din text tänker jag direkt psykisk misshandel.
Efter det du skriver, nu känner jag inte honom. Men , han kommer inte ändra på sig. Lämna. Punkt.
Som ensamstående med en ettåring och har skaffat barn som ensamstående kan jag säga detta. Negativa: ibland kan det bli mycket och jag är rätt låst. Ska jag träffa kompisar måste sonen vara med om jag ej lyckas skaffa barnvakt och när han eller jag är sjuk finns ingen avlastning, dock har jag familj som ställer upp när de kan. Positiva: det är bara jag och han, jag kan fokusera mig på honom, jag som "bestämmer" över uppfostran, vad som är rätt o fel. Ingen annan vuxen att gräla eller bli irriterad på. Vi har en fin kontakt mellan varandra. Jag får dagarna att få ihop bra mellan hushållssysslor och ta hand om sonen, har bra rutiner och allt flyter på. För mig personligen va första halvåret tuffast som ensamstående pga sömnbristen. Nu kan jag verkligen inte klaga över något egentligen. Om ni väljer att seperera kommer du klara dig jätte bra. Du får helt enkelt prioritera var du lägger din tid och dina pengar på när du är ensam. Jag tror ditt barn mår bättre av en lugn hemmamiljö och en glad mamma. 💗
Tyvärr kommer det här förmodligen bara bli oftare och oftare med utbrott och kränkningar eftersom han sett att du inte lämnat än. Tror säkert han har stora problem med sig själv och använder sig utav flyckt istället för att ta tag i sina problem med proffitionel hjälp. Tror tyvärr att det drabbar dig och barnet mer och mer. Och det kommer vara super svårt och säkert kommer han tro att han är redo igen på ett ögonblick men fall inte i den fällan! Han har ingen självinsikt och ser inte er eller era behov eller att han skulle haft en funktion i familjen. Du är ung och det kommer vara tufft men bättre än att alltid bli besviken. Hoppas du får annan upplevelse i annan kärleksrelation! Och hoppas han kan bli bättre pappa i framtiden
Det du skriver, det låter som din kille har redan fattat beslut för er då han flyttade ut och tog med sig sina saker. Det är så ofta så att män vill spela barn, ta inget ansvar och så tror de att de får slippa det och barnet om de lämnar. Det gör mig så vansinnig för att mamman kan inte lämna, mamma älskar sitt barn alltid och när killen går får hon offra ännu mer sitt liv för att se till att barnet får det bästa medan medskaparen höller på leva liv som att han inte har barn (och ofta känner sig felbehandlat för att han måste betala underhöll ). Som sagt tidigare ta hand om dig själv, stå på egna ben. Vil du ändå att förhållande fungerar så blir det bara bättre om han ser att du klarar dig bra utan, om han inte längre kan ställa dig mot vägen för det känns som att han tror att han har makt över dig och så fort vill han tillbaka så är du alltid öppen för det. Ta hand om dig och ditt barn, kommer han hem igen med förlåt se till att inte tassa runt honom, han får klara sig och vill han ha något gjort hemma för sin del får han göra det. Kanske om han ser att han inte längre är outbytbar så kommer han ändra sig lite. Många män försöker så mycket i ny relation men så fort de känner att de har en kvinna så slutar de bry sig för de tror de har redan rätt till allt. I förhållande måste man alltid kämpa för varann annars blir det skilda vägar före eller senare. Några skrev att det är lättast att lämna och planera sitt egna liv. Visst är det så men det är ju inte så alltid. Man får kämpa för sitt förhållande och det är alltid jobbigare att behöva ta hänsyn till en till, men det betyder inte att man ska förbli ensam. Ibland får man dock även inse när saker inte går att räddas för det är bara en person som försöker medan den andra gav upp för länge sedan. Du får känna av själv hur mycket tid du orkar lägga i det och om det är värt det.
Vill skicka styrkekramar till dig. Du förtjänar inte att bli behandlad på det där sättet och inte din son heller. Du har fått mycket fint i kommentarerna redan och jag håller med om att lämna relationen. Varför vara med en partner som behandlar både dig och er son illa? Vill också påminna om att det finns samtalsstöd via bvc. Ta hjälp av dom då kan du förhoppningsvis få stöd och vägledning hur du ska gå vidare.
Tack alla verkligen för stöttande ord ❤️
I det du skriver tycker även jag att du ska lämna. Det är ju tuffare att leva med någon och inte få något som helst stöd än att faktiskt vara själv. Utan att ens känna dig så kan jag lova att du kommer klara av detta bättre själv. När du tagit steget att lämna tror jag du kommer känna en lättnad. Kan du med handen på hjärtat säga att detta är en relation som gör dig och din son gott? Annars… lämna. Vi tror på dig! ❤️
Man är starkare än vad man tror ❤️ Förstår att det inte är ett lätt beslut att ta, och man är orolig för hur man ska klara sig osv men man klarar sig alltid. Visst det kommer vara tufft i början men det kommer bli lättare med tiden 🙏🏻 Du kanske kan be dina föräldrar, eventuell annan släkt om extra stöd i början? Min faster lämnade sin sambo när min kusin var drygt 6 månader pga han var omogen och uttryckte en önskan om att han inte ville vara pappa utan precis som din sambo ”ville leva livet och festa” de fick också barn ungt, tror faktiskt de var runt 22 då de också. Men hon klarade det och hittade sen några år senare en kille som är världens bästa styvpappa åt min kusin, superengagerad och ser min kusin som sitt eget barn. När min kusin blev äldre så började hans riktiga pappa höra av sig igen och ville engagera sig och reparera det han förstört och idag så har de alla en superbra relation till varandra ❤️ Så även om du skulle lämna nu så behöver inte dörren vara stängd för all framtid om att ni skulle få en fungerade relation i framtiden 🙏🏻
Tack snälla! Jag vill inte vara utan honom. Jag älskar ju honom å vill att det ska vara vi. Är också orolig över hur vår son kommer ta det. De kommer ju inte träffas varje dag. Nu ikväll skulle vi sätta oss å prata om allt hur vi gör osv. Ja har bara gråtit varje dag å började med att säga över hur jag känner om allt. Att jag är sårad osv. Han tyckte jag började samtalet i fel ordning. Att vi inte skulle prata känslor bara hur vi lägger upp allt. Bad om ursäkt å sa att vi kan börja om å göra det på ditt sätt. Men då var de redan försent. Då ångrade han sig plötsligt igen. Hans svar va att han är känslostyrd å gör vad han känner för. Kvittar vad som bestämts innan om han inte känner för det då. Han är så stängd. Jag bad han åka då. Orkar inte med en kväll till att sitta och gråta å han totalt ignorera mig å sitter med mobilen. Jag måste samla mig å få ihop allt här hemma. Han tog sina saker å flyttade till sin bror idag. Är arg och besviken. Känner att vi svikit vår son. Är han som blir mest drabbad här. Sista han sa va att jag inte ens försökt?? Har inte gjort något annat. Han har lite saker för sig. Allt ska va på hans sätt ungefär. Man måste förklara allt. Exempel idag jag stod i köket å han i hallen. Räckte hab mina bilnycklar p bad han lägga de i korgen vi har dör. De blev han arg över för jag kunde ju gå själv. Men han stod precis bredvid och jag var tvungen att springa upp på övervåningen. Men han måste veta varför säger han. Varför jag ber han om saker eller hjälp. Har sagt att jag vill förstå honom. Han går i samtal om detta. Men har sagt flera gånger att vi måste mötas på vägen. Jag ger aldrig upp om honom. Men inte en enda gång har han bett mig och stanna kvar efter allt han har gjort. Är alltid jag som måste bära oss igenom allt. Hur fixar man att bli lämnad med ett barn? Hur orkar man ?
Dessutom, otrolig varningsklocka om han skriker på er son! Ingen normalt funtad människa skulle ens tänka tanken att stå och skrika på ett barn… Helt otroligt….
Vad man gör? Man L Ä M N A R. Såklart man också kan stanna, men verkar ganska tydligt att han inte tänker ändra sitt beteende överhuvudtaget. Omogen som inte förstår allvarligt i att vara förälder och ”ta smällen” så att säga. Du skulle nog bli lyckligare på egen hand än med honom. Han kommer inte ändra sig, och skulle han göra det så är det inte gjort i en handvändning utan kan ta månader eller ännu mer troligen, år. Skulle du orka med det? Du ska orka vara förälder till ert barn också… Han förtjänar inte dig, han är en omogen jättebebis.
Hej, ser ut som att du vill ge chans till killen och inte bara ge upp. Det behövs två för att lyckas med relation, är det bara du som drar lasset så klart blir du trött, arg och tjatig samt att det goda du gör inte uppskattas. Det bästa du kan göra är att gå tillbaka till jobbet så snart som möjligt, ta hand om dig själv (utseende med) så du når bättre. Man respekteras om man respekterar sig själv. Sluta betrakta honom som bebis, sluta väcka till jobbet. När han kommer för sent en eller två gånger kommer han behöva skämmas där ute, inte du och om han frågar varför du inte väckte så föreslå att han sätter på alarm i sin mobil. Gör han inget hämma så känn ingen krav att tvätta hans kläder eller ha middag redo för honom - visst lämna det i kylskåpet så han kan äta men laga det du gillar. Sluta tjata, inga män gillar det och så blir det tvärtom för de hatar bli tillsagda även om det är sanningen. Bara se till att göra det du gillar och vill, kanske märker han att du gjorde mycket, bär det inte finns fixat. Ni är bara 22 men barn behöver intebetyda slut på livet, bebisen växer och när han är större så blir livet enklare igen. Har ni testat någon familjerådgivning eller något?
Om han kallar dig för fula saker och skriker åt er bebis finns det inget annat än att lämna. Du och din son kommer få det bättre själva. Du måste tänka på dig själv och framförallt på bebisen. Gå inte på nåt skitsnack eller ursäkter och ta tillbaka honom, han verkar ju ha haft många chanser. Hoppas du har någon som kan hjälpa dig. Stor kram, var rädd om dig. 💕
Hej, utifråN det du beskriver härmnings väl egentligen bara en sak att göra. LÄMNA! Ni båda har en liten bebis att ta hand om, men istället har du fått två stycken varav en som ska föreställa en vuxen man utnyttjar och behandlar dig som skit. Klart det är gött för honom att inte behöva ta ansvar, bara åka bort när det blir lite jobbigt och misshandla dig psykiskt med vetskapen om att du finns kvar. Med detta sagt, absolut ingen skuld på dig i detta, du har inte gjort något fel och det låter också som att du själv vet detta också. Det är tufft och en omställning att få barn, men detta är inte normalt. Förstår att det är svårt att bryta upp, särskilt med gemensamma barn, men du kommer bli lyckligare utan honom till slut. Kan tipsa om följande inlägg som tar upp några riktlinjer kring när det är dags att avsluta en relation, och även fler tips omkring det praktiska att bryta upp. https://skilda.nu/2019/01/03/hur-du-gor-slut-med-nagon-i-7-steg/ När/om du tvivlar eller det känns extra jobbigt, ta hjälp av nära och kära om det går. Men det finns även kvinnojourer du kan ringa för stöd, bekräftelse och hjälp att förstå vilka gränser han redan har gått över i sitt beteende. All pepp och styrka till dig!