Jag och mitt ex var förlovade och försökte få barn under en längre tid, när jag tillslut plussade mot alla odds var det en dröm för oss båda som gick i uppfyllelse. Men de visade sig skulle bli jobbigt, jag mådde extremt dåligt, mådde illa, tappade livslusten, ville inte kliva upp längre och kände mig äcklig och otillräcklig. Jag försökte vara ärlig om detta till min sambo, men istället för att stötta och ge kärlek drog han sig undan mig och jag började må ännu sämre. Jag bad om hans kärlek så många gånger, för helt ärligt, han var personen jag var så fruktandsvärt förälskad i, men jag fick ingenting av de.. I vecka 21 lämnade han mig, vi hade då en ny lägenhet vi skulle flytta till om en månad, jag hade fått en bättre tjänst på jobbet och jag hade skaffat vänner (vi hade några månader innan flyttat 40 mil och jag hade gett upp mitt liv för att starta upp på ett ställe han verkligen ville vara på), jag stod där ensam och förkrossad med ett barn i min mage. Kring vecka 25 kom han tillbaka i mitt liv igen, men jag fick mest bara skäll och jag kände mig mest utnyttjad. Han ville knappt umgås med mig något alls och jag dög bara till att serva med saker, men jag fortsatte kämpa för min kärlek, för vår familj. Han hade under ett flertal gånger hotat om att lämna mig och vår dotter under tiden också och gått iväg när han fått mig extremt sårad.. dagen efter julafton försvann han igen från våra liv, fast då var det för sista gången. Jag grät och grät och han brydde sig inte ens, han lämnade pga han ville supa på nyår istället för att umgås med oss som han hade lovat.. jag kände mig fullständigt värdelös och ensammast i världen. Det var ju inte såhär det skulle bli? Jag älskar ju honom så mycket så jag skulle offra mig själv alla dagar i veckan för hans lycka. Men då kom jag på min dotter som ligger där i magen, som är beräknad om ca 8 veckor. Min lilla tjej Som haft en frånvarande pappa som betett sig så himla illa, valt saker före i hela graviditeten osv. Jag kanske förtjänar att bli behandlad som han behandlat mig, men jag skulle aldrig utsätta min dotter för att ha en pappa som kommer och går när de passar. Som väljer alkohol och sina vänner före och som bara skriker på en.. så nu sitter jag här. 32 veckor gravid och lämnad upprepade gånger, helt vilsen och ensammast i världen. Just nu gör det fortfarande brutalt ont ibland och jag har svårt att tänka mig hur jag ska klara mig framtill min lilla tjej är född, men saker blir nog bättre sen.. Någon annan som också blivit oväntat lämnad i sin graviditet? Hur tänker ni om förlossningen? Vem kommer ni ha där osv? Jag är helt kluven, jag var helt 100% på att enbart barnets pappa ska vara där och stötta, men saker händer och han kommer ju uppenbarligen inte vara i närheten då..
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hej, när jag var i v. 23 med mitt första barn, född dec-99, dog hans pappa. Jag var 23 år och hela min värld rasade. Flyttade hem till mina föräldrar och bodde hos dom till sonen var 7 mån, sen flyttade vi till en egen lägenhet. Hade mycket stöd av familj och vänner. 3 år senare träffade jag en kille och blev gravid med honom. Upptäckte först i v 14 att jag var gravid, hade mens fast jag var gravid. Han lämnade mig då, fick kalla fötter helt plötsligt. Stod helt plötsligt själv igen, gravid och med en 3-åring. Men det gick alldeles utmärkt, klarade mig själv med mycket stöd av min familj naturligtvis. Min mamma har varit med vid mina 2 första förlossningar, vilket var en stor trygghet för mig. Bråkade med mitt andra barns pappa under hela graviditeten och fick ta mycket skit. Gick hos en kurator och fick mycket stöd där, så det tycker jag du ska göra. Och bryt kontakten med ditt ex, han är inte värd er❤ Om du kan flytta närmare dina föräldrar och familj, och vid förlossningen kan du ha med mamma el en nära vän kanske? Styrkekramar till dig❤
Du förtjäntar absolut INTE att bli behandlad sådär! Vad är det för en pajas?! Han verkar ju vara rädd för ett seriöst förhållande och att bli pappa. Han undviker allt som har med det att göra. Ärligt talat, ingen ska behöva stå ut med någon som gång på gång gör en ledsen och inte uppskattar en. Tänk på att det finns SÅ många andra män därute som skulle göra vad som helst för dig och behandla dig som en prinsessa! Självklart så kan man tjafsa i ett förhållande (det går nog inte att undvika helt) men det ska ju inte vara så pass mycket att förhållandet påverkas på det viset! Så kära du, jag tror på dig! Du fixar det här mycket bättre själv! Tänk på vad kvinnans kropp är byggd för att klara av-föda ett barn! Du är stark som bara den! Mark my words-när du väl föder ditt barn så kommer du känna dig oövervinnerlig! Du behöver inte en sådan man i ditt liv! Skrota tönten-han får gå och förstöra sin lever med alkohol om det är det han önskar. Jag hejar på dig!!! Massa kramar till dig ♡♡♡
Det är ABSOLUT inte DITT fel. Slå inte på dig själv. Känner inte honom, eller Dig för den delen men vill bara att du ska tänka DU DU DU och givetvis ditt barn. Det är det viktigaste just nu. Dessa sista gravidmånaderna måste du skaffa dig kraft, lust att leva och vilja. Detta barnet ska ut oavsett hur ni har det och det förtjänar iaf en förälder som ger 100%. Lättare sagt än gjort, men ta dig samman. Gå upp och känn att du att du är bra och stark...du är gravid i vecka 32...du är en stålkvinna 💪. Han är inte värd dig. Och verkar inte helt mogen heller om jag får säga mitt. Han kunde sätta ett barn till världen men kan inte vara där när hans barns mamma mår dåligt under graviditeten, vilket är mer en regel än ett undantag. Låt honom gå, och vill hab komma tillbaka, sätt ett ultimatum. Lämna och komma tillbaka är varken bra för dig eller barnet. Ska han vara där får han växa upp och ta ansvar, annars finns det riktiga män där ute. Var hård och bestämd...du förtjänar en man som kommer stötta dig genom sömnlösa nätter och blöjbyten så kan inte han stå till tjänst med det får han snällt backa undan och lämna den platsen till ngn annan eller enbart till dig, för du klarar det fint själv. VAR STARK OCH LYCKA TILL
Vilken hemsk man! Han skulle givetvis stöttat dig och det är inte ditt fel! Även om det känns svårt nu tycker jag att du ska vara tacksam över att blivit av med honom. Har läst trådar här om kvinnor som sitter med några månader gamla bäbisar och inte får varken hjälp eller föräldradagar av sina karlslokar. Du kan nu låta bli att skriva på delad vårdnad och slippa en jobbig vårdnadstvist i framtiden. Styrkekramar
Det är aldrig ditt fel om karln väljer flaskan istället för dig. Du är värd någon bättre! Jag kan inte tänka mig hur det ens känns att bli lämnad och dessutom när man är gravid. Till förlossningen kan du ta med dig en kompis eller mamma eller annan som du känner dig trygg med annars finns det supergulliga barnmorskor som säkert kommer att ta hand om dig på bästa sätt. Prata med din mvc bm och berätta detta så får du säkert någon kontakt som du kan ventilera dina känslor med. En styrkekram till dig!