Jag har ALLTID längtar efter att bilda familj. Jag har alltid drömt om den dagen jag skulle få plus på stickan. I några år har jag varit redo att bli mamma. I ca 5 månader har vi försökt bli bli gravida vilket jag då under tiden vi försökte var en evighet medans jag nu tycker gick otroligt fort. Det känns som jag inte hunnit med riktigt. Jag var helt inställd på att jag aldrig skulle kunna få barn på naturligt sätt. Jag har nu plussat och har otroligt många känslor i kroppen. Så fort jag får tillfälle att gråta gör jag det. Jag känner inte alls igen mig själv just nu, vilket är otroligt jobbigt. Jag har alltid varit en positiv och glad person och jag är raka motsatsen till det just nu. Jag är nervös och rädd för att vårt liv kommer förändras. Att vi kommer tappa bort oss någonstans på vägen. Vi har varit tillsammans jättelänge. Älskar min sambo jättemycket och vill leva mitt liv med honom och jag vill ha barn med honom så det är inte det som detta handlar om. Jag förstår bara inte varför jag känner såhär när jag alltid har drömt om att få ett eget barn. Någon mer som känner som jag? Otrolig tacksam för all hjälp jag kan få.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag och sambon blev dock gravida väldigt snabbt efter att jag slutade med preventivmedel ( staven krånglade så jag tog ut den, och ”hände det så hände det”) Och jag fick något som i folkmun kallas för graviddepression, jag grät konstant i 3 månader och sen började det lätta på sig. Jag tog bort alla mina sociala medier och koncentrerade mig på mig själv, sambon, våra hundar och den kommande bebisen. Det går över, men tveka inte att söka hjälp via vården, både mvc och vårdcentralen har resurser för sådant här. Jag har i grunden en pco-diagnos och därav blev chocken av att ha blivit gravid naturligt och så snabbt överväldigande för mig. PS. Det är helt okej att vara ledsen även under sin graviditet, man ska inte skämmas över det!
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Måste skriva först att halvkomiskt att jag hitta ditt inlägg nu, för det första hade jag kunnat skriva det själv, med en viss skillnad, jag är däremot gravid med nr 11🤭 och man borde tycka att jag vet vad det handlar om med alla dessa känslor som är uppåner,men ingen grav är den andra lik... 🙄 Men vad jag räkna ut så är vi lika långt, jag är nu i v16. Fortfarande "halv jobbigt" vissa dagar, å acceptera att det är en liten på G igen. Jag har känt sen jag fick 10an att en elva saknas, men att jag skulle bli gravid så fort hade jag absolut inte räkna med (även om man vet risken utan skydd mer än helamning) Nu blir det 16månader mellan, vilket jag även haft tidigare å det gått bra, många fördelar med å få tätt, mindre avundsjuka mellan syskonen när dom växer in i rollen men ett yngre som kräver sitt😉 Hur känns det nu för dig??
Många känner igen sig i det du skriver. Är normalt att reagera så även om man egentligen önskar barnet och vill bli förälder. Tror det delvis har att göra med både sociala medier och kändismedia. Alla där ser sååå lyckliga ut över sin växande mage och om man då känner nervositet över att livet faktiskt aldrig blir som innan förstärks nog känslan och övergår till nån slags känsla av ångest eller misslyckande över att vi inte får känna oss oroade. För ALLT ska väl vara så perfekt?! Jag kan glatt dela med mig av att jag aldrig njöt av min graviditet och knappt tog några glada magbilder. När barnet väl var ute kände jag mest en ansvarskänsla, inte kärlek till barnet. Trots att barnet var så planerat det nu kan vara och så efterlängtat. Hamnade lite i en chock och hade svårt att tro att barnet var mitt. (Ska dock tilläggas att jag hade en svår graviditet och fick barn 2 månader innan bf pga svåra komplikationer, så kanske har lite med det att göra. Men har läst om andra mödrar som känt liknande utan tydliga ”skäl”) Men efter ett par månader var hjärtat fullt av min bebis och jag älskar hur han förändrat våra liv och tajtat till vår familj. Barn är livsomvälvande, absolut. Men om man är besluten att se möjligheter och lösningar på att det inte alltid blir som man tänkt sig är det livets glädje att ha barn❤️ Krävs daglig planering, flexibilitet och klart det tär på en. Men den kärlek man har till sitt barn gör att man kan riva upp berg och barnet ger en sååå mycket glädje! Går inte en dag utan att jag och maken brister ut i ett enda gapskratt när lillen säger eller gör något komiskt. Det här är bland det häftigaste du kan göra, få ett barn som du får följa från liten liten hjälplös skrikmaskin (som du till en lång början inte kommer kunna titta dig mätt på💜) till en mer och mer självständig minimänniska med humor, temperament och massa kärlek. Tror helt klart du kommer växa in i rollen och lägg inte för stor vilt vid din oro. Och blir det ett problem efter födseln så finns bvc som du kan bolla tankar med och de kan hänvisa dig till psykolog om du har svårt att känna glädje. Men tänk också på, som någon innan mig skrev, att du har massa hormoner i kroppen nu. Och det blir inte bättre efter att barnet är fött. Så tänk på att bara för att man sitter och tokgrinar flera gånger per dag betyder det inte alltid att man är ledsen och ångrar barnet. Men det kan vara svårt att skilja på anledningar när man är mitt uppe i en graviditet och likväl svänger det lika plötsligt. Men ger det sig inte och du i månader är jättedeppig och inte klarar vardagen: sök hjälp på en gång. Enklaste är vårdecentralen. Men jag hoppas det vänder för dig och att du istället kan känna en förväntan och pirr i magen över bebisen 😍 stort lycka till med allt!
När blev det bättre för dig? Gick du och pratade med någon? Är så rädd att detta ska pågå hela graviditeten och sen att jag inte ska känna någon kärlek när barnet väl föds. Det skulle vara en mardröm!
Kände precis likadant som dig. Innan jag fattade att jag va gravid kände jag en sådan otrolig sorg som om någon nära anhörigvskulle ha dött. Jag satt o grät i soffan en period innan det sakta blev bättre. Det va jättejobbigt mådde inte jätte bra i psyket när jag va gravid. Men direkt när barnen va födda kände jag en sådan stark lycka o kärlek.
Och stort grattis till plusset 😍😍
Det är en otrolig omställning din kropp och psyke gör just nu💞 absolut inget konstigt att du tänker och känner som du gör just nu. Men "för" ledsen ska en heller inte behöva vara. Har du ringt och fått inskrivningstid? Du kan prata med din barnmorska om dina känslor och behöver du kan du be om att få kontakt med kurator. Jag har precis fått mitt andra barn och pendlar mellan stora lyckokänslor och panik haha, föräldrarollen i ett nötskal 😅💞💞