Det känns som att min partner inte vill ta del av graviditeten, han pratar aldrig om den med mig eller delar med sig av den till någon annan heller. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur bebisen utvecklats, läser aldrig om graviditet, han har inte ens läst häftet vi fick från barnmorskan för 13 veckor sedan för oss båda att läsa. Han verkade inte ens bry sig när jag sa att jag tydligt hade börjat känna bebisen sparka. Han pratar heller inte om hur han tänker och känner inför saker som förlossningen, ultraljud, uppfostrande och liknande. Jag känner mig så ensam om vårat barn, men jag älskar fortfarande min partner och vill inte lämna honom för en sån här sak.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Är i vecka 10 och försöker väcka intresset i min man med Det är svårt men man får nästan fråga ut dom lite om man vill ha svar Min man tror inte riktigt att jag är gravid förrän vi varit på ultraljud, vilket tar ytterligare fyra veckor till
Hej 🤗 Men prata med honom fråga han och säg vad du känner eftersom jag gjorde samma är gravid i v.14 nu och innan verkade han inte fråga något alls inte ens bry sig eller det är slutsatsen jag drog men pratade med han en vecka sedan och han erkände varför han sa att han är rädd att vara glad och investerad i det hela för tänk om det inte går som det ska men då förklarade jag enkelt att vi får vara lyckliga så länge vi är gravida och hoppas på allt det bästa ❤ men tycker du ska prata med han det är de bästa 😊
Kom också på en grej som jag avråder ifrån. För mig tog det hus i helvete när jag frågade om en doula (min mor) kunde vara med på förlossningen. Då visades vilka djupa känslor som redan då fanns i pappahjärtat och jag ångrar djupt att jag frågade på samma gång som jag faktiskt är besviken på att jag inte fick min vilja igenom (men sättet jag frågade på var lite plumt, vi var på en fest). Hursomhelst. Vi fick en fantastisk förlossning tillsammans. ❤️
Går det att tänka att föräldraskapet är livslångt och att de två föräldrarna kliver fram olika mycket i olika delar av uppväxten? Jag vet att jag lyftes upp av tanken på att min sambo skulle bli en utmärkt tonårsförälder till skillnad från mig, så länge tanken var tröstande där och då så spelade det ingen roll om det var en villfarelse eller ej. Hursomhelst visade sig sambon ändå vara en utmärkt bebisförälder till och med, jag menar när bebisen väl var synlig för ögat och också kännbar på ett annat sätt än sparkar på utsidan av mammamagen Då infann sig pappainstinkterna på riktigt! 🌞
Oh så jag känner igen mig i det du skriver. Män är ett släkte för sig, här har jag fått fixa och dona skaffa saker till bebisen för egen maskin Nu när jag kommit till vecka 37 så säger han, varför frågar du aldrig om hjälp!!!!!!! Svar måste jag fråga är du inte intresserad sa jag. Nu så ligger bebis i fel läge alltså på tvären jag gjorde klart för honom att det kan få alvarliga följder om han inte svara och kommer hem direkt om nått startar. Nu jäklar så är det all hands on deck och hjälpa hit och dit Våga ställa krav på din man
Tror det är vanligt :) min sambo sa knappt ett ord om graviditeten fören vi var på rutinultraljudet i vecka 19 (då hade vi trots det varit på 2 UL innan). Men när han fick veta att det var en liten tjej som låg där inne o sparka så fatta han. Nu frågar han ibland om bebben är vaken då han vet att jag känner sparkarna men inte han än. När vi fick missfall innan denna graviditet var det samma sak och jag tog det myycket hårdare än vad han gjorde. Jag försöker inte få honom att läsa på själv men tar ibland upp saker typ "visste du att..." och då lyssnar han och kan fråga saker :)
Min sambo bryr sig bara om det medicinska. Att hjälpa mig riva tapeter i blivande barnrummet kändes som ett tvång. Trots att han har pratat om det sen vi flyttande in. Det är även viktigare med leksaker än kläder. Och jag får höra att jag är tråkig då jag inte har lust att gå en extra långpromenad pga foglossning.
Sådär var min man också innan vår lilla tittade ut. Det har tyvärr fortsatt och jag får dra hela lasset. Och idag satte jag stopp för det. Vi lever på 2000 talet där allt ska vara så jämställt som möjligt. Nog tusan ska man ta hand om sitt barn om man satt det till världen. Usch jag blir så arg och mörkrädd!!! Jag hoppas din man ändrar sig efter förlossningen och blir tokkär i ert barn. Jag hoppades på det för mig själv men verkar ha hoppats förgäves... :( :(
När vi väntade vår första dotter var min man ungefär så också under graviditeten men så fort han fick henne i famnen så blev han helt annorlunda och han tog till sig henne på en gång då han fick se henne för första gången det var som så självklart för honom då. När vi väntade andra dottern så var han så mycket mer med under graviditeten och kände gärna när hon sparkade frågade hur jag mådde och så till mig när jag gjorde för mycket samma sak den här gången jag tror faktiskt han frågar varje dag hit jag mår och ta barnen när han ser att jag mår lite sämre. Det är som många här skriver att killarna känner ju inte på samma vis som vi tjejer gör så det är svårt dör som att förstå.
Även min man var lite så. När vi sedan hade fått våran dotter satt vi o tittade på en film där de sa att en kvinna blir mamma så fort hon vet att hon är gravid men en man blir pappa på riktigt först när han får se och hålla i barnet. Jag frågade då min man om det är så varav han sa ja så är det.
Min man har också verkat ganska obrydd, men jag vet att det är för att han är så orolig att saker ska hända med barnen så han vill nog inte "grotta ner sig" för mycket om det värsta sen skulle hända.. Med första barnet la jag en "gravid-bok" (Liberos gratisbok som jag fått hos bm, där allt om graviditet och förlossning står) inne på toa så den skulle ligga lättillgängligt och ibland såg jag att han satt och bläddrade i den. Jag tror att alla män bearbetar en graviditet olika, din sambo kanske tänker jättemycket på det utan att du vet det..
Min man var också så den allra mesta tiden av graviditeten. Som många säger, vi blir mammor så fort vi ser plusset på Stickan medan pappor ofta behöver tid att växa in i det. Nu är min man en underbar pappa. Så bara för han verkar ointresserad så behöver de inte betyda att han är det. Han har bara sitt eget sätt att hantera det som skall komma :) kan tillägga att min man knappt känt vår son sparka i magen för att han tyckte att det var läskigt ;)
Sådär var min man när vi väntade båda våra barn. Det var som att han "inte" brydde sig, men det handlade mycket om att han bearbetade det hela. Sen känner inte männen alla saker som händer med våra kroppar, det är ju inte lätt. Eftersom min man inte kände när vår dotter sparkade så tyckte han inte det var så speciellt, det var först när han såg det utanpå min mage (den for som om en ailien var däri 😂) Med det sagt, det kan ta lite tid för din kille att bearbeta att ni faktiskt ska få ett litet barn, lycka till.