Hej! Vi hade ultraljud imorse v 11 och har precis fått reda på att bebis hjärta slutat slå. Jag är helt förstörd och det känns som att jag aldrig kommer bli glad igen. Måste åka till sjukhuset för att få hjälp att ta ut det. Vet att det är tidigt och risken är stor. Men sorgen är ändå total och jag vet inte vad jag ska göra. Detta var min första graviditet. Jag skulle vilja höra solskenshistorier om andra som haft missfall men att man ändå klarat det och att man tillslut lyckats få en lyckad graviditet. Just nu känns det bara nattsvart och jag är rädd att försöka igen.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hej! Jag beklagar sorgen, jag förstår dina känslor. Min solskenshistoria började med ett trauma.. Då vi väntade vårat andra barn och jag var i vecka 21+2, så fick jag åka in ganska akut till sjukhuset för expert-ultraljud.. Efter flera timmar visade sig att barnet vi väntade bar på ett allvarligt hjärtfel och kromisonavvikelse som medförde att överlevnadschanserna var = 0. Så vi fick ta ett väldigt hemskt och snabbt beslut att avbryta graviditeten. Därefter så tog det ca 4 månader innan vi blev gravida igen, inte helt planerat denna gången och med blandade känslor förstås, mycket oro men givetvis fanns lyckan där också. Vi var på vanligt ultraljud för att bekräfta graviditeten och då såg allt bra ut. Och pga. Vad som vi hade gått igenom tidigare så fick vi åka in på ett till tidigt ultraljud på sjukhuset igen några veckor senare, och där visade det sig att vi hade fått ett missfall, fostret levde inte längre. Jag visste inte om jag ville fortsätta försöka efter detta, mina känslor slet mig itu inombords. Men vi försökte ändå, och efter ca ett år och utan resultat så gav jag upp, jag tänkte att det var kanske inte meningen att ske.. Men när jag väl hade bestämt mig och accepterade situationen och var bara några dagar ifrån att ringa till mödravården för att sätta in en p-stav så hände det magiska.. - jag var plötsligt gravid! Och allt har gått bra, nu är jag bara dagar ifrån BF och lyckan är total. Det jag vill säga med detta är bara att du måste låta dig sörja och låt det ta tid, du kommer alltid att bära med dig detta hemska men du kommer att kunna lära dig hantera det med tiden. Och ingen kan såklart förutspå framtiden, men jag tror att det bästa vi kan göra är att slappna av och hitta en balans i livet så kommer resten att lösa sig på ett eller annat sätt. Lycka till, och ta hand om er ❤️
Hej Lovisa! Jag beklagar verkligen, vet hur fruktansvärt ledsamt det känns. Min första graviditet slutade också i missfall, eller missed abortion, då jag var på tidigt ultraljud i vecka 9 och fick veta att det inte fanns något kvar i magen. Kände mig så dum som gått runt och varit glad, ledsen över att berätta för nära och kära och uppgiven inför att det någonsin skulle gå bra. Fick också åka till sjukhuset för att skrapas. Hur som helst, tre menscykler senare var jag gravid igen och nu har jag världens finaste kille på sex månader. Jag skrev ett likadant inlägg som du när jag fick missfall, och folk svarade precis som jag - att din tid kommer! Ha is i magen, du klarar detta! :)
Min första graviditet fick jag ett missfall i vecka 11+1 och för mig slog sorgen hårt. Barnet var så efterlängtat av oss och jag hade knytit an. Samma månad som jag skulle haft bf fick jag pluss på stickan till vår son Karl. Han är här nu, 1 år gammal ❤️ och är en sån glädje i vårat liv. Det svåra med graviditet är ovissheten. Det är för att barnet är så dyrbart. Vissa barn är oss bara till låns, andra får vi ha kvar. Ta tid att sörja och acceptera att du är i sorg. Du har rätt att sörja. Sen när du och ni är redo kan ni ta nya tag.
Hej! Min första graviditet blev också till missfall kring v8-9, dock hade det hänt av sig själv innan jag fick komma in på ultraljud eller annat. Jag blev gravid direkt igen (inte ens 1 månad emellan) och det blev inga problem denna gång. Sammanlagt fick jag 1 missfall (första försöket) och sen 2 barn vid första försöket utan problem, men jag kommer alltid tänka på den första också...Jag känner med dig.
Åh förstår din sorg. Låt dig känna den! Jag är nu gravid i v22 men det tog ett år att komma hit till den här graviditeten. Fick först ett missfall som ”skötte sig själv”. Några få månader senare blev jag gravid igen men på ett ultraljud i v10-11 hade hjärtat alldeles nyss slutat slå. Fick göra cytotecbehandling. Efter det mådde vi skit. Gick 3-4 månader tills jag fick detta plusset men tiden däremellan var tuff. Tvivlade på om jag orkade fortsätta försöka för varje nederlag var så tung. Men åh är så glad att vi vågade fortsätta. Sorgen har varit med mig framtill nu egentligen, varit väldigt orolig första tiden i graviditeten men nu ser jag mer hopp och glädje! Håll hoppet uppe men vet med dig att det är vanligt och det är okej att vara ledsen - det är en sorg!
Först av allt beklagar jag jätte mycket ditt missfall! Det är fruktansvärt och en sorg,jag gick själv igenom ett för en månad sen. Kan inte svara på din fråga.men en sak som trösta mig lite i bearbetning och som jag tänkte mycket på när man bara la hemma och grät ett par dagar.är att jag kände mig som den enda och lite slå bitter över alla andras graviditet.MEN det är så så vanligt!mer än man tror. Min syster var tydligen gravid en vecka längre än mig och fick missfall nyårshelgen,min svägerska (som är dock gravid nu och blev de en månad efter sitt missfall) en vän till mig och fick igår veta en kollega som var i samma situation som dig trodde hon var i v9 och skulle på ultraljud men där var inget.så med detta sagt så vill jag att du ska veta att är vanligt men de pratas inte särskilt mycket om det. Tydligen måste man nästan gå igenom ett missfall för att få en lyckad graviditet nästan. All lycka till er nästa gång