Hur gamla va era små när ni kunde t.ex. låta er partner åka iväg i flera timmar med barnet eller att ni själva åkte iväg å va borta i flera timmar? Jag känner att jag inte e mogen för att va ifrån mitt barn några längre stunder, jag vill ta de i min egen takt lite i taget. Jag å sambon bor nära mina föräldrar, å mina föräldrar bor precis bredvid affären. När vi behöver storhandla så lämnar vi vår lilla hos dom så kan vi handla fort ifred utan att kånka på en bebis, men jag har oftast bråttom tillbaka för de blir en stor saknad. De här e något vi gjorde från första början när vi fick vår son. Sen har jag en annan relation till min familj/mina föräldrar än vad sambon har till sina. Vi e mer tajta å har nästam daglig kontakt medan hans föräldrar (som e separerade) bor båda en bra bit ifrån oss samt att dom inte hörs i telefon så ofta heller. En diskussion kom upp mellan mig å sambon om att jag inte e redo att släppa å va ifrån vår bebis nån längre stund, så jag skulle inte vilja att han åkte iväg med honom på t.ex. middag (eftersom sånt tar oftast flera timmar) om jag själv inte e med, skulle jag av nån anledning inte vilja eller kunna följa med så stannar barnet hemma med mig så får han åka själv. Vart står ni i den frågan? Skulle ni känna likadant? Jag ser den här första tiden som en förlängning av graviditeten, barnet va med en hela tiden, å utan honom känns de tomt å bara helt fel. Så jag behöver ta de i min egen takt utan att man pressar mig. Å jag har förtroende för att lämna sonen själv med pappan, de har också hänt några gånger om jag ska åka iväg å handla nåt litet lite fort, så de handlar inte om att jag inte litar på honom. Sambon känner iaf att de e orättvist att han inte kan ta med sonen nånstans utan mig, å de har han diskuterat med sin föräldrar varpå jag fick höra att dom tycker att de e korkat. Å de känner jag e dubbelmoral från hans mammas sida eftersom hon sagt att hennes barn va 6 månader innan hon vågade lämna ifrån sig dom. Å hans pappa har börjat pika mig är att jag inte kan va utan sonen längre stunder. Sen undrar jag också hur ni tänker när de kommer till barnpassning. Jag känner ju såklart mer tillit till mina föräldrar å har inga problem med att lämna sonen hos dom, varken nu den timmen de tar å handla eller sen i framtiden när de blir längre stunder. Men jag känner att jag inte har den tilliten till hans föräldrar. Sen kan jag också va lite ledsen å sårad av dom pga deras brist på förståelse å de bidrar till att jag inte känner att jag skulle kunna lämna sonen hos dom. Hur tänker ni när de kommer till barnpassning en? Tänker å känner jag helt knasigt enligt er? Kanske också ska tillägga att vår son snart blir 4 månader å han flaskmatas.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Yrwen - jag å sambon bor kvar där vi växt upp medan hans föräldrar flyttat iväg en bra bit bort med sina nya respektive så vi känner ingen som bor i närheten av dom. Å eftersom dom bor i hus båda två i skogen typ så finns de ju inget på gångavstånd iaf. Sen skulle ju inte de bli så populärt heller om dom visst att jag fanns i närheten men inte kom å gjorde dom sällskap å va på egna äventyr istället, då skulle jag va en dålig sambo, en mamma som inte bryr sig om att umgås med mitt barn osv. Dom skulle pika på ordentligt då, dom e väldigt svåra att tillfredsställa. Men innan jag tycker de känns bekvämt med att han åker iväg så långt med sonen så kanske sambon kan ta en promenad till vänner istället som finns i närheten, men får hans föräldrar veta de så blir de tjat å sura miner för att han inte kommer till dom... Ähh, svåra människor :-P Vi får bara göra som jag sagt tidigare, vi tar allt i vår takt, gör våra egna beslut å för sambons skull hålla god min. Å blir de pikar så får jag börja trycka tillbaka för att markera att de inte e okej.
Igår kväll kom jag på en grej, du känner ingen som bor i närheten av svärföräldrarna då? Eller det kanske finns en affär/restaurang som du kan besöka? Då är du ju verligen i närheten fast sambon kan besöka sina föräldrar med sonen i lugn och ro?
Briljana - tror vi helt enkelt får bita oss i tungan när de kommer till mamman. Sambon hade nyligen ett bråk med sin pappa för att han visat oss så lite respekt så till slut orkade inte sambon mer så de blev ett stort bråk. Hans pappa e väldigt envis å en riktig besserwisser, kan bäst å vet bäst så sambon fick nog å krävde en ursäkt för att hans pikar angående vårt barns skrikande, har gjort narr av oss när vi säger att vårt barn har kolik å skrika mycket å högt. Å han har själv hört de å lämnat till å med över sonen från sin famn ibland för att de blivit jobbigt för honom när han inte kunde trösta. Å då kan jag nämna att mamman e snäppet värre, sambon tycker inte längre de e värt att säga emot henne för hon lyckas alltid vända på de så att hon faktiskt har rätt på ett eller annat sätt å att han ska va henne tacksam för allt hon gjorde för honom (å med de syftar hon på de här som e så självklart för andra med barn, atr ta hand om sitt barn. Ge mat, kläder, nån slags uppmärksam osv). Så för att hålla god fot med henne så nickar vi bara å ler när hon pratar. Sen e de ju klart att ens föräldrar e alltid ens föräldrar å man kommer alltid älska dom, så jag vill absolut inte att sambon ska förlora den kontakten han ändå har till dom idag. Så när de kommer till mitt barn får jag stå mig å vänligt säga ifrån när de kommer nån pik eller så. Men forsätta försöka hålla sams för sambons skull för han älskar ju så klart sina föräldrar.
Briljana - har skrivit i dom tidigare kommentarerna samt i huvudtexten att jag lämnar honom med sambon själv, så de e nåt jag gör. Anser bara att jag måste få träna på de i min egen takt utan press å pikar från svärföräldrarna. Å när de e passande med sambons arbetstider så e de jag som åker å gör små ärenden medan han ser efter sonen. De händer dock inte aå ofta eftersom han jobbar så mycket. Skulle han åka iväg så e de en timmes resa, mer beroende på vem de e han åker till, sen skulle han ju så klart va där i mer än 1 timme. Så helt plötsligt skulle han å sonen vara borta i Minst 3 timmar om han bara skulle äta å sen åka hem utan att umgås å prata osv. Å för mig e de mycket helt plötsligt om jag inte fått jobba mig upp till den tiden i ro utan stress. Han e ju som sagt bara 4 månader å har för bara nån vecka sen blivit bättre efter koliken. Så man har inte direkt velat att han ska va ifrån oss så mycket när vi vetat att han hade ont. När de kommer till att åka till svärmor, som jag skrev tidigare så har vi bara en bil å den tar sambon till jobbet. Sen e hon en sån människa man måste anpassa sig efter för att de ska funka, hon kan inte kompromissa utan tänker mest på sig själv. Dom gånger hon kommer å hälsar på gör hon de mest som ett ärende, kommer när hon har vägarna förbi å de känns mest stressigt istället för att ta en helgdag å komma över å fika i lugn å ro å samtidigt träffa sin egen son också som hon sällan träffar eller pratar med. Varför vi inte åker till henne en heldag... Ännu en gång, koliken, den har gjort att vi velat hålla oss nära hemmet för att kunna få sonen att känna sig trygg genom att ta honom hem fort när han får ont å inte behöva sitta i bilen å skrika i över en timme. Jag önskar att jag hade en bättre relation med min svärmor men vi tycker väldigt olika om saker å hon har svårt för att respektera andras åsikter så de slutar mest med att hon sitter å pratar om sig, illa om alla andra hon känner å hur synd de e om henne i olika situationer. Så jag å sambon brukar oftast sitta å titta på varandra å bara nickar henne till svar för att undvika att göra henne arg.
De jag märker av alla svar som kommit in e att de beror helt på hur man är som person, vissa vill helt enkelt ha barnen med sig hela tiden medan ande har lättare för att släppa å njuta av egen tid :-) Vi e alla olika å de märks :-) Men jag tänker iaf ta de i min takt å sen får svärföräldrarna respektera hur jag känner å sluta pika, får trycka tillbaka å stå på mig nästa gång de pikas om d ena eller de andra. Huvudsaken e att jag å sambon e trygga i våra beslut vi tar tillsammans. Taxk igen alla för era svar :-)
Vi har pratat om de, han tycker de känns orättvist men samtidigt förstår han mig säger han. Han säger att han förstår att de skulle bli för jobbigt för mig om han åkte iväg å va borta i flera timmar, men samtidigt skulle han vilja kunna ta med honom om han ville de. Sen tror jag att han inte egentligen skulle våga åka nånstans själv med honom än :-P Tror han känner att han behöver mer övning å bli mer säker på sig själv å tryggare i att va själv med honom. :-) Men dom gånger han varit själv har de gått bra men man har sett hur skönt att har tyckt att de varit när jag kommit hem igen. Men när han slutar jobba så mycket å går ner till normala tider så får vi nog båda börjar träna lite, i vår egna takt utan press från svärföräldrarna.
Jag har helammat mina när de var små, så det har av den anledningen varit svårt att vara ifrån dem längre stunder. Äldsta kunde dricka bröstmjölk från flaska, tror jag var iväg någon gång så pappan fick mata en gång. När tvåan var tre månader var jag på återförenings-klassfest. Barn och pappa en mil bort, jag siktade på en helkväll, om möjligt. Det blev över middagen och lite till, kanske tre timmar totalt. Då ringde sambon, dottern var hungrig men vägrade äta ur flaska eller på annat sätt han kunde bidra till. Så då for jag till henne, så klart. Trean var det aldrig aktuellt att lämna flera timmar medan hon var så liten, behovet uppstod aldrig. När hon var drygt ett år, var jag borta i nästan tre dygn, på sådant avstånd att jag absolut inte kunde komma hem tidigare. Men det kändes faktiskt mest skönt, även om det var skönt att komma hem också. Jag anser att det är upp till er två föräldrar att komma överens om vem som tar hand om ert barn när och hur länge. Om pappan upplever sig åsidosatt, kanske det är läge att snabba på takten en aning, men förhoppnngsvis kan ni prata om det. Vad gäller mor- och farföräldrar, har de ingen rätt till era barn, utan det är upp till er föräldrar om, när och hur de får vara barnvakt. Jag brukar dock se det som att det samtidigt är vi föräldrar som har ansvaret för att våra barn får chansen att lära känna sina mor- och farföräldrar och om möjligt får en bra relation till dem. Även de av dessa som vi vuxna ibland har en lite knaggligare relation till... Men det betyder ju inte att ni måste lämna ett barn under halvåret till någon barnvakt alls, om ni inte själva vill det!
Yrwen - nej de hoppas jag verkligen inte att jag gör :-P Problemet e bara att åker han iväg så e de en timmes resväg, då e de en timmes resväg hem själv med skrikande bebis om de skulle gå så. Å sambon e ny med körkort så de känns inte som nån vidare kombon med ny med körkort, inte alltid bästa tålamodet å en skrikande bebis. De råkade jag själv ut för å de kändes jobbigt att sitta å köra när han satt å skrek å jag inte kunde göra nåt då, som tur va hade jag bara 5 min resväg :-) Vi har bara 1 bil nu så de skulle bli svårt för mig att ta mig till honom. Emcb - hur kändes de för dig då? Blev du pressad till de eller fick du ta de i din egna takt?
Första barnet var 6mån när mormor kom hem till oss och passade honom i en timma. Andra barnet var över 1år första gången vi hade barnvakt.
Klart att det kan bidra, men å andra sidan så försvinner du inte från jordens yta. Antingen får väl pappan åka hem med honom om han får ont eller du åka dit om det skulle krävas, du är ju inte längre bort än ett telefonsamtal.
Tack för alla svar :-) Jag känner själv att de måste få komma narutligt, inte framtvingat för att ande tycker att jag e korkad eller överkänslig. Sen kanske de finns en sak till som bidrar till att jag inte velat lämna ifrån mig honom för lång stund eller att han ska va hemifrån för länge å de e för att han har/har haft kolik. Han får fortfarande ont ibland men de e inte alls som de va för bara 2 veckor sen. Hemma märker man ändå att han känner sig lugnare å tryggare. När vi varit borta å han fått riktigt ont å han inte har lugnat ner sig lite iaf efter en stund har jag velat åka hem med honom för att han ska få ro. Å jag e också den som haft lättare för att hantera när han skrek jämfört med sambon. Han har absolut varit duktig å försökt trösta å lugnat ner honom men för de mesta har hans tålamod ändå tagit slut å han har tyckt att de e hopplöst å blivit väldigt negativ. Å en negativ energi tror jag barnen känner av. Men han e absolut en bra pappa å vill sitt barns bästa å gör vad han kan för att han ska må bra, har all förtroende för honom. Men de har nog bidragit en del också till varför jag inte vill att sonen e ifrån mig i flera flera timmar för jag vet att han får ont i magen å han blir ledsen å då behöver han en bra trygghet. Å visst e pappan e trygghet också men just nu e nog jag en större trygghet då sambon tyvärr jobbar väldigt mycket övertid å kommer hem mellan 20-23 å jobbar även helger. Men de lugnar ner sig snart med de. Å sen har jag ju varit hemma hos mina föräldrar en hel del för att de blir så ensamt att va hemma själv så långa dagar utan sambon, så min mamma har varit ett väldigt bra stöd under koliktiden å har avlastat mig när sambon inte har kunnat, så de gör att jag va trygg med att lämna sonen med henne för jag har sett hur hon tar hand om honom å kan hantera när han får ont å blir otröstlig, så hon har funnits vid sonens sida från början så han e van vid henne.
Saknaden efter ditt barn kommer inte försvinna eller bli mindre bara för att han blir äldre.. Min stora är snart 3 år och jag tycker fortfarande att det är jättejobbigt tt lämna bort henne, även om jag litar fullt på den som har henne och jag vet att hon trivs som fisken i vattnet...
Ettan flaskmatades och var väl ca 1 månad första gången vi had ebarnvakt, då åkte vi på bio. farmor och farfar hade henne och vi hade varit (är fortfarande) mycket där så hon var van vid farmor. henne var vi ganska "slappa" med, sover mycket borta och allmänt ofta "bortlånad" men inget hon lider av, vi lämnar ju inte ett barn som skriker efter mamma/pappa! Hon är väldigt självständig. Lillan däremot.. Helammas fortfarande, 7 månader gammal... Jag har lyckats några få enstaka gånger åka ivåg några timmar, men mer är det inte, jag vågar inte då hon helammar och jag liksom tar med mig hennes mat överallt.. Sedan är hon ganska mammig och kan bli helt hysterisk om jag lämnar rummet, så det är inte aktuellt än. Sedan funakr ju inte mat (förutom amning) för henne så det finns ju liksom inget hon kan äta om jag inte är med heller...
Aleks99 - de ca lite magstarkt att jag skulle prata med bvc om att jag kulle sakna min son om jag e ifrån honom en längre stund, å så länge jag skriver lämnar sonen med pappan för att åka å göra nåt ärende så känner jag inte att jag skulle ha ett problem, jag behöver bara ta de i min takt vilket jag skulle va övertygad om att bvc också skulle säga. Jag känner att så som jag känner e normalt, å att de svärföräldrarna gör e fel, men jag ville ända veta hur ni alla gjort å jag uppskattar varenda svar jag får. De e allt intressant att veta hur andra gör å vad som funkar bäst för er.
Jag förstår dig helt o hållet! Jag är likadan (kanske värre). Vet inte ens om jag har lämnat mina bebisar nån timme, kommer inte ihåg . Kanske när de blivit ett år?
De jag menade som jag skrev e att jag inte kan va ifrån honom i flera timmar, om han skulle åka iväg på middag som brukar ta minst 3 timmar. Å de visar inte mina svärföräldrar nån förståelse för. Å de jag också menade e att jag måste få ta de i min takt, vilket jag faktiskt jobbar på då jag åker iväg å handlar själv eller gör något annat ärende som tar max 1 timme. Men däremot blir jag sårad av att bli pikad när jag känner en saknad efter sonen om jag skulle va ifrån honom i flera timmar eller att få höra de jag känner e korkat när svärmor själv inte klarade av att släppa fören henna barn va iaf 6 månader.
Som jag skrev så har jag lämnat sonen ensam med pappan å de har hänt ett antal gånger, å de e max en tumme jag klarar av. Så de handlar som jag skrev inte om att jag inte litar på honom.