när vågade ni va en längre stund ifrån er bebis?

Hur gamla va era små när ni kunde t.ex. låta er partner åka iväg i flera timmar med barnet eller att ni själva åkte iväg å va borta i flera timmar? Jag känner att jag inte e mogen för att va ifrån mitt barn några längre stunder, jag vill ta de i min egen takt lite i taget. Jag å sambon bor nära mina föräldrar, å mina föräldrar bor precis bredvid affären. När vi behöver storhandla så lämnar vi vår lilla hos dom så kan vi handla fort ifred utan att kånka på en bebis, men jag har oftast bråttom tillbaka för de blir en stor saknad. De här e något vi gjorde från första början när vi fick vår son. Sen har jag en annan relation till min familj/mina föräldrar än vad sambon har till sina. Vi e mer tajta å har nästam daglig kontakt medan hans föräldrar (som e separerade) bor båda en bra bit ifrån oss samt att dom inte hörs i telefon så ofta heller. En diskussion kom upp mellan mig å sambon om att jag inte e redo att släppa å va ifrån vår bebis nån längre stund, så jag skulle inte vilja att han åkte iväg med honom på t.ex. middag (eftersom sånt tar oftast flera timmar) om jag själv inte e med, skulle jag av nån anledning inte vilja eller kunna följa med så stannar barnet hemma med mig så får han åka själv. Vart står ni i den frågan? Skulle ni känna likadant? Jag ser den här första tiden som en förlängning av graviditeten, barnet va med en hela tiden, å utan honom känns de tomt å bara helt fel. Så jag behöver ta de i min egen takt utan att man pressar mig. Å jag har förtroende för att lämna sonen själv med pappan, de har också hänt några gånger om jag ska åka iväg å handla nåt litet lite fort, så de handlar inte om att jag inte litar på honom. Sambon känner iaf att de e orättvist att han inte kan ta med sonen nånstans utan mig, å de har han diskuterat med sin föräldrar varpå jag fick höra att dom tycker att de e korkat. Å de känner jag e dubbelmoral från hans mammas sida eftersom hon sagt att hennes barn va 6 månader innan hon vågade lämna ifrån sig dom. Å hans pappa har börjat pika mig är att jag inte kan va utan sonen längre stunder. Sen undrar jag också hur ni tänker när de kommer till barnpassning. Jag känner ju såklart mer tillit till mina föräldrar å har inga problem med att lämna sonen hos dom, varken nu den timmen de tar å handla eller sen i framtiden när de blir längre stunder. Men jag känner att jag inte har den tilliten till hans föräldrar. Sen kan jag också va lite ledsen å sårad av dom pga deras brist på förståelse å de bidrar till att jag inte känner att jag skulle kunna lämna sonen hos dom. Hur tänker ni när de kommer till barnpassning en? Tänker å känner jag helt knasigt enligt er? Kanske också ska tillägga att vår son snart blir 4 månader å han flaskmatas.