Min sambo kommer från en familj som är väldigt hård med traditionerna. Han är döpt och konfirmerad precis som alla andra i hans släkt. Det är så det SKA vara. De är extremt trångsynta och traditonella hela bunten. Skånska och vrånga helt enkelt. Är man inte som de (vit, skånsk, ”religiös”, hetero, rasist, låginkomsttagare) så är man skräp i deras ögon. Det komiska är att alla i hans släkt är ogifta, har barn med en jävla massa olika män och har inga normala förhållanden. Min sambos mamma är den enda av hennes syskon som har barn, min sambos mormor är den enda av hennes syskon som har barn. Alla pappor är praktiskt taget ute ur bilden. Jag tycker personligen det känns väldigt ”oreligiöst”. De är knappast troende men man ska döpas och konfirmeras i deras släkt. Det bara är så. Jag är odöpt, uppväxt i en relativt PK sosse-familj med en ”bra” inkomst. Mina föräldrar är gifta, visserligen borgligt, och vi de har bott tillsammans i samma villa i samma lilla samhälle hela mitt liv och lite till. De är INTE medlemmar i kyrkan, de har precis som största delen av min släkt gått ur kyrkan. Jag har haft en stabil uppväxt, mina föräldrar har jobbat kontorstider, vi har rest, haft hobbyer osv. Motsatsen till min sambos uppväxt. Hans familj har enorma problem med att vi inte är exakt likadana. Jag får konstant skit för att jag är ”för rik”, inte vet hur livet är, från en storstad(vilket inte alls stämmer), för att jag inte är fientlig mot exakt varje person jag inte känner osv. De behandlar mig som att jag är blond och korkad. Det är extremt märkligt att folk är elaka utav såna här anledningar. Det är inte så att jag är från någon kunglig familj, vi är en helt vanlig basic Svensson-familj, men jag har inte gått i livets hårda skola så då duger jag inte.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Ni skulle kanske kunna gå prata med en präst om situationen. Om påtryckningarna ni får från dels din sambos familj men även från din sambo och på så sätt få stöd i hur du känner och upplever situationen. Kanske kan vara bra för din sambo att få sitta och förklara sig för någon utomstående och om hans och hans familjs värderingar och om det då fortfarande är rätt att döpa ert barn i dagsläget. Precis som du skriver kan alltid ert barn välja detta när den blir större. Även om det blir så att ni bestämmer er för att döpa barnet så kommer ett sådant samtal att ske innan själva dopet. Förstår att det är svårt för både dig men framförallt din sambo att gå emot familjens påtryckningar men försök att tänka att detta är er familj nu, det är ingen som kommer tacka er sen för att du/ni lägger er och låter dom köra över er.
Oj! Det låter ju helt sjukt... men jag är väl medveten om att det kan se ut så. Jag personligen är av den åsikten att man ska acceptera alla oavsett hur dom är så länge det inte blir elakt (även såna människor du beskriver) MEN kan dom inte acceptera mig och mina val så skulle jag konfrontera dessa med att det för mig att må dåligt och att kan dom inte behandla en med respekt så behöver man inte ha med dessa att göra. Vad gäller dopet så kan jag säga att jag var helt övertygad om att vår son skulle döpas, det bara ska vara så för det är så jag är uppväxt och ingen i min släkt är troende. Det är bara tradition för oss. Men jag har ändrat mig efter att min sambo vad mig läsa på om dop och dess innebörd. Jag mådde nästan illa när jag insåg att ingenting i dopets mening handlar om själva namngivningen utan att sväras in i kyrkan. Du kanske skulle be sambon läsa på lite. 👍 Stå på dig! Dina önskemål och värderingar är minst lika viktiga.
Ni gör ju precis som ni vill och ingen annan har med det att göra. Vi är inte heller troende men kommer döpa vår dotter. Mer pga tradition än av religiösa skäl. Vi är båda döpta men inte konfirmerade
Jag har liknande erfarenhet. Det går tyvärr sällan att ändra på sådana människor och det hjälper inte att göra som dom vill, för då hittar dom bara annat att klaga på. Så mitt korta svar är: stå på er oavsett , och markera genom att säga till att det inte är okej om hans släkt gör något som är över gränsen. Bara för att jag har en viss erfarenhet behöver inte samma sak gälla för dig, men fundera ändå över detta: Hur ställer sig din sambo till detta - vad säger/gör han? Vågar han stötta och försvara dig/barnet/din sida av familjen? Sådant här kan antingen stärka er relation eller splittra er. Hur viktigt är det att ha kontakt med hans sida av familjen? Att hålla ihop en dysfunktionell släkt är inte alltid det bästa. Vilket pris är du beredd att betala för att hålla ihop släkten?
Jag känner som du att jag hellre vill ha en namngivningsceremoni och vill mitt barn konfirmera sig/döpa sig som äldre så är det ok. Jag själv är ateist och har gått ur kyrkan. Min sambo är inte religiös men kommer från en familj där det är tradition med dop osv. Hans mamma är kristen och kommer nog att bli galen när hon får höra att det inte kommer bli nåt dop, samma med våra planer om bröllop (vilket absolut inte kommer bli i en kyrka) hehe. Hon har även uttryckt sig väldigt negativt och fult om dom namnförslag vi har då dom enligt henne låter som utländska namn (hon är rasist och delar en massa SD-skit på Facebook). Man blir ju less men samtidigt så är det ju vårt barn och man ska inte bry sig om vad alla andra tycker! Man väljer tyvärr inte sina familjemedlemmar men man väljer ju själv hur pass man vill bjuda in dom i sitt liv!
Usch så tråkigt att det är så i vissa familjer 😫 hoppas din sambo kan inse att bara för man är släkt så behöver man inte ha en relation, låter som han/ni skulle ha det bättre utan dom! men som sagt, försök fokusera på vad ni vill. Tycker en namngivning är ett perfekt sätt att kompromissa.
Nej skulle väl inte påstå att han är likadan. Han är dock typ uppfostrad till att vara likadan, trots att hans mamma är ganska mild i sina åsikter. Detta handlar väl egentligen om så mycket mer än dop. Det som är jobbigast är att hela hans familj är väldigt kylig mot honom. Hans mamma har verkligen inte mycket kärlek till sina barn, speciellt inte min sambo. Det är aldrig någon som hör av sig till oss. Resten av familjen kan träffas och göra saker, fira högtider och födelsedagar men vi är aldrig inbjudna. Träffas vi är det oftast på vårt initiativ. De kan inte ens förmå sig att ringa när min sambo fyller år. De har inte en enda gång frågat hur jag mår, hur bebisen i magen mår, om allt är okej, inget. Men de bryr sig om huruvida barnet döps eller inte? Det är vad som är viktigt, inte att vi som familj mår bra. Min familj hör av sig ofta och frågar om hur det är. Det är något som betyder extremt mycket för mig. Kan tänka mig hur det känns för mig sambo att ingen verkar bry sig om varken honom eller mig, speciellt när mina föräldrar är såpass involverade. Jag tror inte att hans släkt kommer vara så involverade i barnet. Vi bor nära så de tror säkert att vi kommer dumpa barnet där ofta men så är inte jag uppfostrad. Som förälder tar man hand om sitt barn, man har inte resten av släkten till att passa hela tiden för att göra annat. Jag vill inte lämna bort mitt barn till folk jag inte litar på. Kan de inte umgås med oss eller hjälpa oss med småsaker nu så tror jag inte de vill umgås med oss sen. De är liksom inte glada över att det kommer ett barn. De kanske blir glada sen när barnet är här. Mina föräldrar och min släkt kommer dock vilja umgås och resa och sånt tillsammans med oss eftersom de bor långt bort. De har också pengarna till att betala för både oss och dem. Mitt barn kommer inte uppfostras till att döma andra pga hudfärg, sexualitet, kön, religion/tro, diagnoser, osv, nej nej nej. Det är inget jag kommer låta ske under några omständigheter.
Det är ert barn- inte släkternas. Vad dom tycker o tänker gällande beslut om ert barn är helt irrelevant. Diskussionen ska vara mellan dig och din sambo. Sen skulle jag om jag var i samma situation ta en rejäl diskussion angående vem ni har i er umgängeskrets. Jag skulle inte låta personerna som du beskriver på sambons sida vara en del av mitt liv, ännu mindre en del av mitt barns uppväxt. Accepterar absolut inte rasistiska elakingar nära mina barn för dom värderingarna är inget jag vill att mina barn ska ta till sig. Är din sambo likadan?
För MIG var det självklart att döpa våra barn eftersom både jag och min man är troende och ofta går i kyrkan. Är själv uppväxt i en prästfamilj så vi döpte våra barn redan som väldigt små. Men jag förstår helt och fullt din sida, för det kan nog kännas ganska meningslöst att stå där och svara på prästens fråga om man vill att ens barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i den kristna gemenskapen om det inte är sant. Undrar hur prästen skulle reagera om du svarade Nej på frågan. Du kan ju faktiskt prata med din sambo om att det är väl inte speciellt rolligt att stå och jamsa med om saker som man egentligen inte vill vara med på. Bara för att det är tradition i hans släkt så behöver man inte följa det. Det är ju ingen regel. Jag tycker nog som dig att i så fall så är det bättre att ha en namngivningscermoni, då kan alla träffas och man kan själv välja hur man villl utforma det hela. Hoppas att du kan prata med honom och verkligen få honom att se din sida av saken, sen är det faktiskt så att man som NY familjekonstellation får lov att skapa sina egna traditioner. Lycka till med det lilla underverket!
Kolla här, smidiga jag skicka innan jag skrev klart🤦♀️ Saken är den att jag inte vill att vårt barn ska döpas. Jag tycker det är helt fel och omoraliskt att döpa ett barn som ändå inte ska uppfostras i den kristna tron. Visst, min sambo är döpt och konfirmerad men han är ju inte troende. Han tror inte på gud, han tror inte på det religionen står för. Jag har respekt för religion och de som är religiösa. Inte bara kristendomen utan alla religioner. Jag tycker det känns extremt respektlöst att stå i kyrkan och döpa mitt barn när vi inte är religiösa. Vårat barn kommer inte bli religöst heller, med största sannolikhet. Han vill döpa barnet för att det är så det ska vara. Främst för att hans familj trycker på. Min familj blev helt chockade över att jag funderar på det, men de förstår ju ändå varför och hade inte dömt oss om vi döper henne. Min sambos släktingar tycker jag är helt störd som själv inte är döpt och konfirmerad. Det är på allvar något som jag har blivit utskälld för. Orden som kom om mina föräldrar var inte heller så snälla kan man väl säga. Jag tycker det är lämpligare att ha en namngivningsceremoni isf om man vill fira barnet. Jag tycker inte att ett dop är lämpligt. Vill barnet sedan döpa och konfirmera sig när det är gammalt nog för att förstå innebörden så är det såklart helt okej för mig. Men jag känner inte att det är ett beslut man kan ta åt någon annan. Det hade varit en sak om vi båda var troende och skulle uppfostra barnet enligt den kristna tron men det ska vi inte. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta. Jag vet inte hur man ska göra eller hur jag ska förklara för min sambo. Jag har såklart sagt detta men jag får inte mycket till svar.