Jag skriver med tårar i ögonen och erkänner för mig själv att jag inte orkar med min 3 månaders bebis. Jag älskar henne över allt annat men hon tar all min energi. Hon är en ganska krävande bebis och skriker högt och mycket. Min sambo avlastar mig när han inte arbetar, men det räcker lixom inte. Jag får ångest när jag vet att jag måste ta hand om min lilla tjej alldeles själv en hel dag/natt. Just nu vill jag bara att tiden ska gå och att hon ska klara sig på egen hand.. Är det någon mer som har känt samma och vad har ni gjort?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Försöker se det positivt, jag och min man har alltid varit nattugglor och den lille följer samma spår, somnar vid 22-23 och vaknar runt 10-11 på morgonen och vill upp ur sängen. Dock vaknar han var annan var tredje timme hela natten nästan (oftast bara för han vill ha närhet för han tar bara bröstet en liten stund sen somnar han om) så har inte sovit mer än 2h sammanhängande sedan innan jag blev gravid :/ på dagarna sover han 30-45min om jag inte vilar mer honom i sängen. Senaste dagarna har han börjar acceptera att sitta I sin sitter eller ligga i sitt gym lite längre stunder så saker och ting hinner ibland till och med göras hemma om de går snabbt :) så det går framåt faktiskt, men håller med dig. Önskar det var någon som berättade hur tufft det skulle bli första veckorna och att de faktiskt blir bättre!
Hur går det för dig FamS9?
Sååå roligt att höra Erika! Vad glad jag blir! Ger mig lite hopp när lilleman är krävande och sömnen är obefintlig :) all lycka
Hej! Tackar som frågar :) Nu är det några månader sedan jag skrev mitt inlägg och idag är min tös snart 10 månader. När jag skrev mitt inlägg 6 månader sedan trodde jag att jag skulle dö av trötthet. Min lilla tjej hade kolik de 3 första månaderna och skrek kontant, men när koliken upphörde så började även jag att läka. Det har varit en lång process men med hjälp av min sambo, våra familjer och min psykolog så mår jag idag bra och kan t.o.m njuta av att vara mamma! Älskar min lilla tjej mer än allt annat men önskar att någon kunde ha berättat om förstabarnschocken för mig tidigare ;) Tack för alla råd och den stöttning jag fick, var skönt att läsa (då) att jag inte var ensam i mina känslor! Kram på er!
Detta är ju ett par månader äldre inlägg men hade varit väldigt intressant att veta hur Erika mår idag!
Jag känner precis likadant, får ångest så fort min man går utanför dörren. Jag räknar timmarna och minuterna tills han kommer hem igen. Blir sjukt stressad av att veta att sonen när som helst kan börja gallskrika och vara otröstlig. Har försökt fått han nöjd i 6 h idag men inget hjälper. Lyckas jag få han och somna så sover han 20 min sen är han igång igen. Det tar så sjukt mycket på min energi. Vissa dagar gråter vi ihop här hemma. Så tro mig, du är inte ensam!
Mitt råd våga be om hjälp o få mycke avlastning de hjälper.. el som de innan säger be pappan ta ledigt för att stötta dig igenom detta.. min dotter är snart 3månader o hade stark kolik o bara skrek manen fick vara hemma o stötta mig o tog även hjälp från andra.. Man är starkare än man tror men våga be så du kan få känna lugn i dig själv
Kanske är det dags att tidigarelägga bytet? Att den andre föräldern börjar vara FL så du får jobba? Kanske iallafall kolla på möjligheten att partnern går ner till 80% så fort som möjligt? För om denne är hemma hela onsdagen så får du inte 5 dagar i sträck i alla fall. Det kan göra stor skillnad! Du kan jobba på onsdagen eller så fortsätter du att vara 100% FL men lämnar över ansvaret för barnet till partnern på onsdagarna. Kanske dags att börja fundera på om du ska jobba 40% och partnern 40%? Den ena jobbar mån-tis och den andre tors-fre. Då har du bara ensamt ansvar 2 dagar av 7 varje vecka = enormt stor skillnad! Lycka till!
Du har fått så bra svar redan, men vill ändå skriva att här är en till som kände så. Jag fick panik varje gång sambon jobbade över en kvart, eller fastnade i trafik på vägen hem. Jag kände att varje minut ensam med barnet var en börda och drömde om att få gå tillbaka till jobbet och få sakna mitt barn istället för att bara känna att jag ville bort från det. Öppna förskolan hjälpte en del då jag kände att barnet fick stimulans utan att jag behövde stå för all aktivitet. Även fast man kanske inte känner sig trygg i att ta upp ett sådant ämne med mammor man träffar för första gången var det ändå skönt att få prata med vuxna människor. Tyckte också det blev värre av att sambon inte riktigt tycktes förstå hur jobbigt jag tyckte det var, så kände mig som en halvusel mamma. Men prata med BVC och se om de kan stötta på något sätt. Jag gick in i en minidepression under fl men intalade mig själv att dagen jag får börja jobba ska jag ”må bra” igen. Det stämde rätt bra, även fast jag då blev frustrerad över att jag inte uppskattat tiden jag fick med barnet. Men sånt går inte tvinga fram! Men kom ihåg att den här perioden är förhållandevis kort och det blir annat (förhoppningsvis bättre) när barnet är lite större/du återgår till jobb etc. Och känns det helt orimligt att stå ut, så tar du hjälp från BVC! Kom också ihåg att du är lååååångt ifrån ensam. (Kan vara en tröst bara att veta att man inte är unik i att känna som man gör)
Håll ut, det blir bättre! Kände likadant efter min son föddes, men tog all hjälp jag kunde få och ångrar i efterhand att jag inte tog mer hjälp ändå! Även om din dotter är liten, känn att det är okej att lämna bort henne för att få pauser, någon kanske kan ta henne på promenader så du får andas ut? Låt vänner och familj hjälpa dig, och våga be om den hjälpen!
Lunderika, Jisses vad jag känner med dig, och fasar min kommande tid, jag är beräknad i maj och min man kommer vara hemma med mig i 2 månader (sem och pappaledig) men jag fasar tiden då han ska tillbaka till jobb då han jobbar i skift 2 dagar 12 h och sover däremellan. Jag vet inte hur jag ska klara mig själv och jag tror att det är jag som kommer att skriva ett liknande inlägg som dig om några månader. Du är inte ensam! Styrke kramar
Att bli förälder är verkligen omvälvande för en och man har en tanke om hur det ska "vara" och sen blir det inte så. Kände precis som du när jag fick mitt första, jag orkade inte heller. Men jag hade en jättebra person på BVC som lotsade mig rätt att få prata med någon. Vi som föräldrar måste må bra så att barnen mår bra och att det inte går så långt att vi får tankar om att skada oss själva/barnen. Även hon skriker, kan hon ligga en stund för sig själv? När jag hade det som värst använde jag öronproppar eller hörlurar och försökt andas och koppla av. våga be om hjälp, det finns ingen prestige i föräldraskap!
Hej! Vad modigt av dig att våga ta upp detta. Bebistiden kan verkligen vara tuff och utmanande! Här låter det dock som att du behöver extra hjälp. Kan det vara en förlossningsdepression som du drabbats av? Prata med BVC, de är vana att hantera sånt här. Har ni möjlighet att din partner även han är föräldraledig en period så att du kan få lite extra avlastning? Eller finns det någon annan som kan stötta t.ex mor/far-föräldrar? Stort lycka till och ta hand om dig!