Jag håller på att gå under här hemma av oro. 36 år gammal och gravid för första gången. Plussade i tisdags efter utebliven mens. Har haft mer eller mindre ont i magen sedan ÄL. Sen 1,5 v tillbaka har jag haft en molande värk i magen och om jag ska vara helt ärlig så har jag hela tiden trott att jag ska få mens eftersom det känts så och fortfarande gör. Jag är övertygad om att mensen kommer komma varenda gång jag går på toaletten. Har tagit tre graviditetstester alla är positiva och för att helgardera mig har jag tagit tre olika. Det värker på alla håll och kanter i nedre delen av magen. Just nu på vänster sida. Värker det inte känns det ömt och lite varmt. Ibland får jag attacker av smärta vilken håller i sig från 30 sekunder till ett par minuter. Varje gång det händer blir jag paralyserad av skräck. Dessvärre har jag såklart googlat och kommit fram till att det verkar vanligare med missfall än med en lyckad graviditet. Alla verkar få missfall. Jag har inte läst en enda tråd på något forum där någon inte råkat ut för det. Ironiskt nog blev smärtan värre efter jag plussat precis som om kroppen vill jävlas med mig. Jag vågar inte gå på toan knappt för är livrädd att det ska komma blod. Precis som om jag skulle kunna förhindra det ändå. Detta har tagit upp hela min tankeverksamhet sedan i tisdags. Jag får panik. Ska man ha värk? Är det normalt? Ibland är det faktiskt ganska bra och jag känner inte så mycket och då blir jag orolig för det. Min sambo står alldeles handfallen för han vet inte hur han ska hantera det och jag känner mig misslyckad redan nu för att jag läst så många skräckhistorier. Brösten gör ont, jag lipar för ingenting och får panikångest så fort tjejmagen ger sig till känna. Problemet är att jag aldrig hört någon annan säga att dom haft ”mensvärk” under sina graviditeter. Alla verkar ha haft det väldigt bra och varit lyckliga och glada. Jag känner bara ångest och det värsta är att jag så hemskt gärna ville bli gravid och nu är det, det absolut värsta jag någonsin upplevt :(.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Så bra att det gått bra, självklart en fruktansvärd upplevelse för er men skönt att du är hemma igen. Jättebra att ni får prata med någon. Visst är kroppen fantastisk....att den kan känna på sig att något kanske inte var helt ok, och att det inte är en själv som gjort något fel. Kämpa på och vila dig nu🌸 så hoppas jag det löser sig till det bästa för er😊
Tryckte svara av misstag :). Har fortfarande kramper i magen men ligger i min egen säng iallafall. En kurator kommer kontakta mig imorgon eller på måndag så vi får komma och prata. Kan vara skönt eftersom vi faktiskt är två om detta och båda mår naturligtvis dåligt. När vi känner oss redo försöker vi nog igen men inte inom den närmsta tiden. Jag kände mig väldigt misslyckad först men insåg att det beror på den tystnadskultur som vi lever i när det rör missfall. Det känns lite som psykisk ohälsa. Det är inget man pratar om för det är skamligt. Det är fruktansvärt att man som kvinna ska behöva känna sig värdelös och skämmas när det är kroppen som reagerar precis som den ska på något som inte skulle överlevt. Kvinnokroppen är fantastisk som listar ut det. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa någon även om den inte är upplyftande men jag tror det är viktigt att inte skämmas och anklaga sig själv för något man inte kan påverka.
Kom precis hem från sjukhuset. Det har gått bra och konstigt nog känns situationen bättre. Sjuksköterskan som tog hand om oss var jättesnäll. Jag tog fyra vaginala tabletter vid 9 och vid 10 började jag blöda. Det var självklart inte smärtfritt men klarade mig på alvedon och Naproxen. Fick springa på toan ungefär var 20 minut. Vid 12 fick jag tre tabletter till att ta under tungan. Man brukar bara ta en men läkaren gjorde bedömningen att jag skulle ta tre eftersom jag inte fick någon tablett innan besöket idag. Min kropp hade ju redan påbörjat processen lite smått själv.
😢sååå himla tråkigt att höra/läsa. Läste tråden ifrån början och kände verkligen hopp om att allt skulle gå bra för er. Men kan bara skicka styrkekramar till er. Hoppas ni vågar på er ett nytt försök men ta det lugnt o känn efter och stressa inte. Lycka till nu💜🌸
Det är väldigt många som inte ger någon uppföljning i trådar de skapar så här kommer min. Jag vet inte om man kan känna på sig att något är fel från första början men jag tror att jag gjorde det och därav min oro. Jag har nog vetat hela tiden att det inte ska gå vägen. Jag började få bruna flytningar i måndags och visste instinktivt att något var fel trots flera samtal till MVC och 1177. Jag fick tjata mig till att komma in i tisdags och överdriva mina symptom men dom tog mig inte på allvar och skickade hem mig. Dagen efter hade jag tid för graviditetsplanering på grund av högt blodtryck på specialistmödravården. Dr började planera och jag sa till henne att det behövs inte. Jag vill först att ni kollar för jag tror inte det lever. Hon gjorde det och det visade sig att graviditeten avstannat i v 8. Om en stund ska jag åka till gynavdelningen och få cytotec så nu har nästa ångest infunnit sig efter alla skräckhistorier som jag har läst om fruktansvärd smärta, blodtransfusioner, yrsel, kräkningar och svimningsanfall. Efter detta vet jag faktiskt inte om jag någonsin kommer att vilja bli gravid igen och det är en sorg i sig eftersom jag vill ha barn men dessa veckor har enbart varit ett psykiskt lidande för mig och ingen har lyssnat på mig som jag pratat med om det :(.
Tack för alla fina och lugnande svar. Det har börjat landa lite nu att jag har en liten som växer i magen. Jag tror att dom första dagarna efter plusset blev väldigt kaosartade dels på grund av mitt googlande men även på grund av den omvälvande nyheten i sig. Nu har växtvärken lagt sig något och det är mestadels lugnt i magen. Värken är inte lika påtaglig utan kommer och går. Värst på kvällarna just nu. Blev såklart orolig när jag inte kände värken lika tydligt men även när brösten slutade ömma så brutalt. Men det kommer och går också. Har inte googlat någonting på 2 dagar nu. Jo, om man kan åka till Turkiet utan fara men det ska vara lugnt :). Så det ser jag fram emot i slutet av maj, att få komma iväg med min sambo, uppleva nya saker och bara ta det lugnt och ta hand om varandra. Men jag vill iallafall tacka alla som svarat och som lugnat mig! Det har varit guld värt i den initiala paniken. Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa :).
Grattis till graviditeten och vill bara lugna dig med att ”mensvärk” har man, sk växtvärk :) Jag hade väldigt stark mensvärk alla mina graviditeter och nu senast hade jag väääääldigt mkt mensvärk och det kändes som jag skulle få mensen hela tiden. Googla är det värsta man kan göra för man blir tokig tillslut och bara onödigt rädd.
Min sambo är ett jättebra stöd. Problemet är att mina hormoner löper amok. Jag har alltid haft väldigt svår pms och har tidigare medicinerats med SSRI för det eftersom jag blev så dålig psykiskt. För att enklast förklara hur jag mår och varför jag har sån ångest så kan man säga att det är som pms men skruva upp det några volymer. Jag börjar gråta för ingenting. Kollade på Robinson och började lipa när en åkte ut. Min sambo tassar lite på tå för jag har väldigt lätt för att bli irriterad. Så man skulle kunna säga att det är som om en orkan drar runt här hemma. Med andra ord så är han det bästa stödet jag kan ha som står ut med mig och försöker trösta och lugna men jag är ingen lätt individ att ha att göra med just nu.
Fick första barnet ganska sent, hade fyllt 35. Hade väldigt ont i början pga växtvärk. Mitt råd till dig är: SLUTA GOOGLA. Trodde länge att det skulle bli missfall men det gick bra och jag hade en väldigt bra graviditet när magen slutat göra ont efter de allra första veckorna. Hoppas att du får någon att prata med om din ångest, men glöm inte din partner som kan vara ett stort stöd för dig om du bara pratar med honom. Lycka till!
Har pratat med MVC och har fått en tid :). Men det hjälper inte så mycket när man är orolig dessvärre. BM som jag pratade med sa att det är normalt att ha ont och att det både kan hugga till, sticka och mola som mensvärk och att det kan kännas som att mensen håller på att komma hela tiden. Hon sa att det man ska vara uppmärksam på är om man får ont på ett sätt som man inte känner igen sedan tidigare eller som man inte känner igen som mensvärk. Problemet är ju dock att genom att säga så, så överanalyserar jag värken och försöker komma underfund med om det är normal värk eller något jag inte känner igen. Ska iallafall be om någon att prata med när jag träffar BM som kanske kan hjälpa mig med oron.
Grattis :) För att lindra din oro så tycker jag att du ska ringa till Mödravårdscentralen och prata med barnmorskorna. Du kan säkert boka in din första tid där på samma gång. Mensvärk och ömma bröst kan du räkna med ett bra tag framöver. Hormonerna löper ju amok nu! Själv gick jag runt med värkande bröst i månader och lipade så fort jag såg en hundvalp på facebook haha :) Lycka till med din fortsätta graviditet! Själv är jag v38 i dag
Varit ganska lugnt i magen idag. Och då blev jag såklart orolig för det, eftersom jag inte kände av magen speciellt mycket. Vilket i sig var en lättnad men sen blev jag orolig att något var fel bara för det. Den molande värken kom tillbaka runt 22. Men har upptäckt att det är som värst på kvällarna. Kanske för att man inte är upptagen med en massa annat då? Så man börjar tänka och kanske får mer värk än vad man egentligen har. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag ser fram emot jobbet på tisdag så att jag kan koncentrera mig på annat i 8 timmar än att överanalysera och vara orolig.
Jag har också ont i nedre delen av magen, molande värk och jag har mest också på vänster sida just nu men får även ont om jag kommer emot på högra sidan. Jag har pratat med min barnmorska och hon sa att det är livmodern som växer och det kan ibland kännas obehaglig. Så jag tror nog att det är samma för dig. Lycka till! 💕
Mitt första och enda symtom på graviditet var mensvärk. Dock visste jag inte om att jag var gravid och hade inte planerat att bli det heller (hade oskyddat i tron om att jag skulle ha mens den dagen, men det kom aldrig någon mens 😅🙈) Men efter flera dagar av "mensvärk" så tog jag ett test och jodå, Det var positivt och jag är nu så långt gången som vecka 38 (37+0) 😄 Men jag förstår din oro att något ska gå fel. Min oro lugna sig för att nu i senare graviditet komma tillbaka.
Det är fullt normalt. Slappna av och njut av din graviditet nu. Du har ont i magen/nedre delen av magen då livmodern växer för fullt. Och de började redan efter att ni prickat in ägglossningen. De är helt normalt som sagt. Ta de lugnt och njut nu ❤️ Grattis!!
Jag vet inte om det hjälper något men jag kände/känner samma som du. Hade konstant panik ganska länge efter jag plussat, nästan så att jag letade något som var fel bara för att gardera mig om något hemskt skulle hända. Jag kan bara svara för mig men jag hade mycket ”mensvärk” i början som kom och gick hela tiden. Det enda lilla tips jag har är du verkligen INTE borde googla allt!! Lättare sagt än gjort men jag gjorde samma och det förstörde väldigt mycket mer än vad det någonsin har tillfört. Det står till 98% bara negativa hemska saker och missfall verkar som du skrivit vara vanligare än att faktiskt lyckas föda ett barn om man ska tro allt. Hoppas du kan slappna av framöver och lycka till! :)