Jag är i vecka 36 med andra barnet, denna graviditet har varit extremt tuff både fysiskt och psykiskt. Just nu är jag så less så kan inte sluta gråta, allt gör ont och det är jobbigt att röra sig. Hade kontroll hos bm idag som ”skojade” om att ge mig en hinnsvepning, när jag sa ja gärna så skrattade hon och sa ”nä du, sånt gör vi inte här utan du får allt vänta” Har gråtit sen jag kom därifrån och känner att jag inte orkar vara gravid längre, dessutom har mitt äldre barn varit sjuk i fem dagar vilket inneburit sömnlösa nätter, min partner försöker hjälpa och peppa mig så mycket han kan, men just nu känns allt bara hopplöst, och som pricket över i:et så la även min bm till idag ”det är inte på gång på långa vägar” Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, någon mer där ute som gråter sig igenom sista delen av graviditeten?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Lindidreamer Tack för dina fina ord, det behövdes verkligen ❤️
Vad skönt att höra att man inte är ensam (även om jag såklart inte önskar någon detta) , känner igen mig så i det du skriver om foglossningen, kan knappt röra mig ibland, det är svårt att ligga i soffan så oftast blir det sängen vilket är extremt påfrestande när man är van ett aktivt liv i vanliga fall, känner inte igen något av detta från min tidigare graviditet så har inte ens kunnat föreställa mig att det kan skilja så mycket mellan olika graviditet, bebis i magen är så otroligt välkommen och efterlängtad men just nu vill jag bara ha tillbaka min kropp, och kunna ta en promenad med hunden utan att behöva känna att det är med ryggen som insats .. hoppas det blir bättre för oss båda, när du har du bf?
Lider verkligen med dig och känner igen mig så himla mycket. Har vart rejält jobbiga sista veckor och gråtit mig igenom många dagar. Sambon har fått kommit hem tidigare för att ta hand om äldsta för jag känt att jag klarar inte annat än att bara tänka på mig själv och bebisen i magen och att kropp och psyke ska orka. Vissa dagar klarar inte kroppen av att gå upp pga extrem foglossning och psyket blir ju absolut inte bättre av att bara ligga. Tycker det låter som du fått ett väldigt tråkigt bemötande av bm med tanke på hur psykiskt påfrestande du mår. Och jag hoppas att om du orkar o klarar av att du tar upp det med henne i framtiden. Känns som en evighet kvar innan bebisen kommer. Men jag försöker att plocka små positiva saker om dagen. Det kan vara allt från att ens orka gå upp ur sängen till att ge dottern en kram och kolla på film tillsammans på kvällen. Värdesätter dem sakerna så mycket varje dag och försöker släppa på kraven här hemma. Jag försöker att tänka, att hur jobbigt det än är så SKA ungen ut. SNART! Trots att det känns som en evighet. Nästa kontroll du är hos barnmorskan så tycker jag ändå att du ska ta upp hur fruktansvärt jobbigt du tycker att det är och att du vill ha råd och vägledning för hur du ska orka. Jag hejar på dig! Det är grymt tungt just nu men du kommer att ta dig i mål. Försök att fokusera på en dag i taget. Du är en kämpe!
Jag gjorde det, när det begav sig för jag hade så mycket smärtor. Så tufft för dig, det du beskriver! Det här kommer ta slut, även om det är ovisst just nu. Du har kämpet så länge men snart kommer du ha belöningen i din famn ❤️ du får känna allt vad du känner just nu. Har man det tufft får man ta en dag i taget, ibland en timme i taget. Önskar dig all styrka och vila!