Måste bara få skriva av mig lite.. sambon hjälper knappt till med vår dotter på 5 månader. Han jobbar 3 dagar i veckan, dessa dagar har jag full förståelse för att jag t ex tar nattblöjan, nattar henne osv men de andra 4 gör han inte det heller. Jag tar alltid nattblöja(vanlig med för den delen) eller om hon vaknar tidigt/vaknar mitt i natten. Jag tröstar alltid när hon är ledsen. Han ber mig alltid lägga henne och han kommer in 1-2 h senare och väcker henne, resultatet brukar bli att hon vaknar och vill gå upp och jag o hon får sova från o med att hon somnar(runt 02-03) i soffan tills att han väcker oss kl 07. Sedan matar han henne inte heller, har hänt 3 gånger sen hon föddes och då tröttnar han efter några minuter för att ”hon är för långsam”. Jag får inte ens gå på toa ensam för han tycker hon är jobbig, eller har annat för sig som att spela, greja med bilen, kolla Facebook, tv osv. Jag tar hand om alla sysslor som matlagning, städ, tvätt osv o bebis och våra två katter plus att jag pluggar samtidigt på distans. Håller på att bli galen! Är med bebis 23 av 24 h(hon sover inte i egen säng utan hos mig)! Och ja, vi har pratat om detta ett flertal gånger, han blir bättre i 2-3 dagar och sen glömmer han bort det igen och det blir samma som innan. Hur gör en? Kommer han hitta sin papparoll snart tror ni?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Kan tilllägga att nu när Philip är Äldre är derasrelation bättre och hans pappa är tryggare I sin pappa roll det vände när Philip var 2 år ungefär. nu när vi har separerat har dem kvalitets tid. Även om det är en dag några timmar i veckan. Så är det 1000 gånger bättre nu än när vi var tillsammans och sambos.
Är han deprimerad? Du vet att det är inte bara kvinnor som får förlossningsdepression... I vilket fall, oj vad jag känner igen detta jag har en snart 4åring och en till på väg BF 5/3. Jag tog äntligen beslutet att separera nu i november. Det känns jätte bra. Nu slipper man bråka eller bli frustrerad över allt man förväntar sig. (Borde ha gjort detta för flera år sen) Att man förväntar sig att man är två föräldrar och ska hjälpas åt, speciellt när man Har planerat första barnet. Men man för göra allt själv från blöjor till nattning till städning handling mat osv osv... Ta ett ordentligt snack med honom och fråga hur och vad han förväntar sig att du ska göra i din mammaroll/partnerroll respektive vad förväntar han sig att han ska göra?! Vänta inte förlänge om du ändå gör allt själv, prata med honom och sedan ta ett beslut om hur ni ska gå vidare. Kram
Känner tyvärr också igen den situationen. I vårt fall berodde det till viss del att min man inte själv mådde så bra en period och kände sig osäker på att ta hand om en nyfödd. (Gällde med båda våra barn, nu 8mån resp. 4år. Han upplevde att det blev lättare när bebis var runt halvåret och inte var så liten och hjälplös. Kändes också lättare för mig att begära egentid då och faktiskt gå hemifrån några timmar ett par dagar/v, då bebis inte var så beroende av mig/amning och hade mer fasta rutiner med mat o sovtider. Försök ta reda på varför han inte gör sakerna, om det är av osäkerhet kan du ju hjälpa till att stärka honom, men ställ också krav och låt honom lösa situationer och lära sig att ta ansvar. (Såvida inte det går ut alltför mycket över barnet såklart!) Har han viljan går det att lösa tillsammans, har han inte det så förtjänar du bättre. Försök även att få avlastning från annat håll om det går, innan du blir för utmattad. Ang. sömnen borde det vara självklart att du o bebis har företräde på sovrummet/sängen. Är det någon som ska sova på soffan är det väl han?!
Jag hade en liknande situation, men i vårt fall jobbar sambon i Norge och är borta söndag kväll till torsdag kväll. Han förstod inte hur jobbigt det kan vara att ha 100% ansvar för barn, mat, tvätt, städ o.s.v. När dottern blev 9,5 månad gick han hem på föräldraledighet i 3,5 månad och jag har börjat jobba 100%. Det var det som krävdes för vår del, han behövde få ta eget ansvar utan mig vilket har fungerat väldigt bra! Att han inte gör som jag skulle ha gjort får man bara släppa 😊 Han har inte trivts på jobbet det senaste, medans jag verkligen gillar mitt jobb så det här är perfekt. Synd att han enligt norska regler bara får vara föräldraledig tills barnet är 13 månader... Så jag tycker ni ska diskutera hur han vill att övergången till hans föräldraledighet ska gå, smidigt eller mer smärtsamt. Både sambon och barnet måste nästan skolas in med varandra eftersom de inte känner varandra så bra. Under första tiden planerade jag mat, kläder o.s.v., men numera sköter han även det själv. Tror att han tidigare kände sig överflödig och numera i stället delaktig i vårt lilla team 🙂 Ta hjälp av bvc som de andra skriver! Börja med promenader själv, andas och lämna ansvaret hemma en stund.
Har ni pratat något om när det är dags att byta av och han ska vara föräldraledig? Du kan ju använda det som "argument", t.ex. " det är nog bra om du matar oftare för annars blir det nog svårt och ovant för er när du är föräldraledig och det bara är ni två större delen av tiden". Tråkigt och synd när man läser om föräldrar som inte verkar vilja ha en riktig relation med sina barn😕
Håller med Norrlänning,, blir ledsen att läsa så många inlägg för detta verkar ju vara rätt vanligt, synd om alla inblandade och även fast det kanske är jobbigt och tar emot när man är trött och inte får sova/får hjälp och avlastning måste man nog ta tag i sin situation och förändra den till en man trivs i
Jag blir lite ledsen när jag läser flera inlägg här om män som inte är delaktiga i familjen och hemmet. Jag skulle aldrig acceptera att leva så. Min man är självgående och lagar mat, tvättar och städar och vi tar ett lika stort ansvar för ra barn. Om mannen inte är delaktig nu, hur ska det då bli när barnen börjar skolan med all läxläsning och kanske idrottsaktiviteter med allt jobb det innebär.
Tacksam för alla svar, även om det kanske inte är det en vill höra så var det nog bra. Ska ta ett snack med BVC idag och även honom. Som ni säger, det är inte hållbart och tankar om att dumpa honom har kommit upp. Tack!
Har han ens förstått att han är pappa? Vill han vara det? Jag hade dumpat honom,. Låter som att han stjälper mer än hjälper,. Föräldraskap är teamwork
Så hade vi det med, orkade 9 månader sedan gjorde jag slut. Tror han blev lättad, han vill gärna prata om hur mycket han gjorde och hur duktig han var men inte gjorde han mycket. Försök att prata med honom, var tydlig. Ställ krav, hjälper det inte får du ta ett beslut. En sådan livsstil är inte bra för ngn, tror inte att det går att ändra på ngn om de själva inte vill. Lycka till och tänk på vad som är bäst för dig.
För det första ska han inte ”hjälpa” till utan ni har delat ansvar. Prata med bvc så han kan få höra av någon annan vad som förväntas av honom! Han låter omogen och jag hade aldrig accepterat ett sådant förhållande!