Halloj! Vår son blir i dagarna nio månader... han har från början samsovit med oss från och till. För typ tre veckor sen fick vi honom att sova nästan hela natten i sin säng och vi tänkte att nu äntligen ska vi få sova riktigt ordentligt - men icke! Sen en vecka tillbaka är det samma visa igen som när han va runt sex månader. Han somnar och vi lägger honom i sin säng men efter en sömncykel vaknar han och panikgråter och det är bara att ta upp honom igen. Och så här är det dram tills typ kl 00 då vi inte orkar och tar upp honom i vår säng. Snälla säg att det inte enbart är vi som har det så här!? 😫 Jag själv är av åsikten att det inte för honom något ont av att ligga i vår säng och att han förmodligen är i behov av den tryggheten just nu men det börjar ju kännas i kropp och hjärna...
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Har samsovit med alla barn men den äldste fick egen säng när han var runt ett år och i samband med att han blev storebror så fick han eget rum. Han sover superbra i eget rum hela natten. Barn nummer två är nu snart 4 år och det är först det sista halvåret som hon har sovit i eget rum. Hon sover där hela natten fast vi får ju gå in till henne ibland för att ordna med täcket eller annat. Yngsta barnet sover fortfarande med mig eftersom jag nattammar henne än. Men tanken är att hon snart ska sova med storasyster i hennes rum. Min filosofi är att de har behövt den tryggheten i större eller mindre utsträckning.
Har en pojk på 8 månader som också krånglar mkt med sömnen. Sover aldrig om jag inte ammar han till sömns. ( kan gunga han till sömns i armarna, men då vaknar han så fort jag lägger ner han i sängen ). Har därför samsovit med han sedan födseln. Kan se att han saaaakta men säkert börjar bli aningen mer självständig då han ligger i sin lilla säng som e ihop klistrad med vår säng, iallfall 2 timmar i sträck. Sen vill han snutta på bröstet i 30 sekunder för att sedan sova igen i 2 timmar. Måste säga att alla nätter är olika men jag vågar inte klaga på detta, då vi har haft det mkt värre för ett par månader sedan. Försöker tänka att han fortfarande e liten och att de lär sig mkt de nästkommande månaderna. Så vi får hoppas på en förändring 🤞🏼Kroppen känner minst sagt av detta. Har blivit väldigt stel i rygg och axlar av samsovning.
Det kunde varit jag som hade skrivit detta inlägget! Vår son har sovit jättebra i sin spjälsäng sedan födseln, fram tills nu ungefär. Han sover jättebra i sin säng på dagarna, och vi kan i princip bara lägga honom i hans säng så somnar han själv. På kvällarna somnar han även då själv i sin säng, men vaknar och gallskriker efter 30-40 minuter. Han slutar inte skrika förrän jag tar upp honom och ammar honom. Det funkar inte att hans pappa går in eller att man ger honom nappen. Det slutar alltid med att han får sova emellan oss i vår säng. Han sover inte bra där heller egentligen, utan han väcker mig mycket och vill ha bröstet, men oftast så vaknar han inte och gallskriker när han ligger emellan oss. Det har varit såhär i ca 2-3 veckor och han är snart 7 månader. Ska tillägga att han precis har fått sin första tand, men det känns som att detta är någon form av separationsångest.. Så du är verkligen inte ensam om detta! Längtar tills denna separationsångest är över så man kanske får sova lite mer än 1 timme i sträck..