Hej! Lång text men behöver lite råd. Jag är en riktig people-pleaser som har svårt att sätta gränser. Jag och min sambo fick barn i juli och vi stannade bara en natt på BB (vilket funkade för mig, fick dock strul med amningen sen). Efter BB skulle vi åka hem och vila (tänkte jag) men fick då reda på att ca 12 personer väntade på oss hemma hos mina svärföräldrar. Jag hade dock inte ens duschat efter förlossningen så vi fick skynda oss hem så jag fick duscha och sen till svärföräldrarna så alla fick se lillen. Det gick bra men dagen efter väntade alla på oss igen för att svärföräldrarna skulle bjuda på mat och alla ville träffa och hålla bebisen så jag kände mig tvingad att åka dit eftersom alla väntade på oss. Samma sak blev det den tredje dagen men få var även släkt från andra städer inbjudna. Jag som ville och trodde att jag skulle få vila efter förlossningen fick istället sitta bland massa människor som höll i min bebis, fick inte ens amma ifred eller byta blöja utan att folk var överallt och kommenterade. Vi hade även besök två dagar efter dessa då min sambos syster från en annan stad ville se bebisen (och då kom svärföräldrarna igen). Vi hade även besök av min familj men kortare stunder. Min sambo ville sedan till svärföräldrarna igen efter någon dag men då bröt jag ihop. Min sambo tyckte jag var löjlig. I efterhand har jag läst massor om hur andra mammor fått vara ifred med sina bebisar och om baby blues mm och insett att jag var normal som ville gå in på toaletten och gråta flera gånger hos svärföräldrarna. Jag känner mig i efterhand utmattad och inte respekterad för min första tid som mamma, när alla la sig i hur jag skötte min son fick jag förklara och försvara mig innan jag ens fått tid att lära känna min bebis och jag har nu blivit deprimerad. Är jag löjlig som ältar den första tiden? Att vi inte fick vara ifred? Bvc säger att det är lång kötid till psykolog..
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hej Vad tråkigt att eran första tid blev så onödigt jobbig för dig. Hur man mår efter en förlossning är väl individuellt men jag tror nog många kvinnor kan skriva under på att man är trött både fysiskt o psykiskt o hormoner upp o ner och ev amning som ska igång.. Att man vill vara hemma med sin egna lilla familj för att knyta an till barnet är fullt naturligt. Att övrig släkt inte respekterar det är sorgligt. Man är nog extra känslig med sitt första barn också o allt är nytt och man är osäker, självklart vill man inte ha oombedda kommentarer om vare sig amning el blöjbyten. Tråkigt att du och sambon inte tänkt lika kring detta, jag födde på en tisdag, hemgång torsdag. Min mamma kom förbi i 10 min på fredagen men mat till oss men hon ville inte stanna o störa. Däremot kom en del av hans släkt på lördagen o stannade 4 timmar.. Jag var helt slut efter det o sen fick bara ett par åt gången komma på helgerna efter. Vissa fick vänta rätt länge med att se bebis men jag orkade inte. Hade strul med amning bla o att dottern inte gick upp i vikt mm. Tror nog min sambo tycket att jag var lite löjlig också men jag var benhårt, förstår att papporna vill visa upp sina små men det kan man göra efter några veckor också. Smittor är ju inte heller jättekul på en nyfödd även om man räknar bort corona o RS. Kan tillägga att några månader senare när dottern nog hade tyckt att lite besök hade livat upp tillvaron, då var det inte en käft som visade sig!
Det är bra att du börjat formulera för dig själv vad du tycker och anser och uttryckt det för din sambo. Det är tufft att sätta upp gränser i relationer men det är ju trots allt för att du och ni som familj ska må bra och ha sunda relationer. Ni har redan hittat en kompromiss, kanske ni tillsammans kan prata om vilka gränser ni ska ha som familj gentemot era ursprungsfamiljer? Vi lär andra människor hur de kan behandla oss.. det betyder inte att man ska byta personlighet och bli någon annan utan om att respektera sig själv. Då blir relationen till andra också bra // från en annan people-pleaser
Hej! Låter jätte jobbigt! Försök att tänka på dig själv och att göra små saker som får dig att må lite bättre som (ta ett bad,gå ut när det är sol och ventelera med vän. Försök tänka ur ditt egna perspektiv och mindre ur deras och de förväntningar som har. Fattar att det är svårt men bara så andra också anpassar sig efter dig och dina önskemål. Hoppas du ska må bättre 🙏🏼
Va ledsen jag blir av din upplevelse. Såklart att ni skulle få va själva. En förlossning är ju som ett maraton och är man ingen tränad maratonlöpare så tar det mer än ett dygn att återhämta sig. Sen som du säger baby blues och att man blöder som jag vet inte vad och har ont i hela underredet och världens träningsvärk (kan iof bara tala för mig själv, men så upplevde jag det iaf). Jag hade aldrig pallat att träffa hela tjocka släkten. Vi hade lite flyt iom att mina svärföräldrar va sjuka när vi äntligen fick komma hem från bb och mina va utomlands (detta va precis före corona) så vi fick va för oss själva i nästan 14 dagar tror jag innan vi träffade några. Det va sååå skönt! Sen va det närmsta familjen som fick komma och hälsa på oss, ett sällskap åt gången. ex mina föräldrar, en annan dag hans föräldrar, en annan dag en av mina syskon med familj å en annan dag ett annat syskon m familj osv. Tyckte det va mer än tillräckligt. Förstår att du mår dåligt över din upplevelse och kan sörja att ni inte fick den lugna tiden i början att lära känna varandra på egen hand och hitta era nya roller som familj. Tråkigt av din sambo att inte förstå din sida av det. Slår vad om att hen inte skulle reagerat så det va sambon det gällde som utfört samma procedur. Har du frågat om hjälp på mvc? De kanske kan hjälpa dig med en samtalskontakt om inte bvc är hjälpsamma?
Jag tror att du måste ta ett ordentligt snack med din sambo. Det känns som att du bär på en massa saker och känslor och för att komma vidare tror jag att steg ett är att få en ordentlig ursäkt och ett erkännande från hans sida. Jag tycker hans reaktion är lite konstig. Män vet ju inte hur det är att föda och just därför bör de vara väldigt lyhörda och verkligen lyssna på sin partner. Hur är er relation annars? Är han alltid så obrydd om dina känslor? Jag tror du måste börja där för att komma vidare. Om ni ska ha en familj ihop kan du inte gå runt och känna som du gör nu. Han måste inse att hans prio är att ni ska må bra som familj och att det är hans jobb, inte att göra sin familj nöjd. Löser ni inte detta hur ska det bli framöver? Med hans familj? Med ev nästa barn? Hoppas verkligen att ni kan lösa detta.
Tack allihopa. Min sambo har ursäktat sig i efterhand men det känns ändå inte riktigt som att han menar det och han verkar fortfarande inte förstå hur man mår efter en förlossning.. Jag har sagt diverse saker om hans föräldrar i efterhand för att jag varit så upprörd. Hur som helst nu får han som sagt åka dit själv med sonen för jag orkar inte. Även om jag hade adrenalin i början så blev jag ändå helt slut i efterhand och är så ledsen.. Det jag är väldigt ledsen över också är att ingen frågade hur jag mådde heller, alla pratade bara om sig själva som om jag hade köpt sonen som en produkt på Ica.. :(
Tack! Tyvärr bryr de sig inte om varken baciller eller corona. De är så stor familj att de inte kan utesluta någon ändå äveb om det är kalas eller diverse så då har det bara blivit att alla träffas typ oavsett vad...
Fy fan vad tufft. Jag hade aldrig satt min fot hemma hos svärföräldrarna eller tagit emot besök hemma sådär direkt efter förlossningen. Hur fan är människor funtade alltså. Att vara så respektlösa mot dig och inte låta dig få landa i bebisbubblan och ta allt i din takt.. usch. Vad säger din partner om allt? Jag känner mig också tvungen att ta emot besök då folk är så på men vi har haft det riktigt kämpigt och legat inlagda med vår dotter då hon den 2/11 konstaterades vara hjärtsjuk så väntade till nu i måndags att ta emot min mamma (det var lugnt dock då det är min mamma och hon aldrig ställer krav och låter oss helt bestämma) och igår när hon blev tre veckor kom svärmor, svärfar och svärfar (en styv och en biologisk) på besök. Blev påskyndat snabbare än jag ville egentligen men svärmor var lite på. Förstår att man vill träffa bebis men när ska folk inse att det är föräldrarna som helt ska välja när de är redo och själva ta upp det. Styrka till dig ♥️
Oavsett information innan så är det orimligt att kalla sin sambo för löjlig om den mår dåligt. Det gör man bara inte oavsett situation och absolut inte efter en förlossning. Att han inte har läst på (vad är det med dessa män som lämnar allt åt sin partner?!) är ju hans val och då får han ju än mer lyssna på dig. Förlåt, men blir så upprörd över hans beteende. Om hans systrar lägger sig i är detta ett övertramp och då det är hans familj får han ta sig ett rejält snack med dem. Det är ju inte hållbart att du inte orkar vara med hans familj, även om jag mer än väl förstår varför. Önskar så att du hade en mer förstående partner för det behövs verkligen men då du inte har det så skulle jag verkligen uppmana att söka annat stöd. Oavsett väntetid för en depression löser sig sällan av sig självt.
Tack så oerhört mycket för ert stöd, betyder mycket! Min sambo sa innan förlossningen att det skulle bli kul att visa upp lillen när han var född och frågade hur länge jag ville vara på BB men jag sa att vi får ju se hur förlossningen går. Men även om förlossningen gick bra så ville jag såklart ändå vara själv vi tre och landa först.. Jag visste mycket om hur man kunde må efter en förlossning men inte min sambo för han läste inte på. Vi fick inte heller så bra info om tiden efter förlossningen inom vården (på grund av corona?) - (jag tror att vi fick ett häfte med oss hem från BB?)... Hur som helst, har mått väldigt dåligt och blivit stressad av hans systrar som lagt sig i om hur jag ska göra allt med sonen så sambon har fått åka själv till sina svärföräldrar med sonen många gånger för jag orkar inte med "goda råd" och att hela hans släkt jämt är där...
Hej, Du behöver inte alls tänka på släkter. Du måste få vila. Sambon var inte den som födde bebisen, det var du och så är det du som är utmattad och utan vila. Bebisen ska också såklart få i sig tillräckligt med mat och få sova i fred utan att bli bollad runt bland släkter. Sambon borde förstått detta. Men oavsett, du har all rättighet att vägra åka någonstans och att vara ifred hemma hos dig eller där du känner är bekvämt för dig. Det är helt okej att vara fräck och tyckas vara 'hänsynslös' om inte du är respekterad efter ett tröttande förlossningsförlopp. Våga säga 'nej'. Det är ytterst viktigt att må bra. Också, om det finns en lång kötid hos psykolog och om du skulle behöva hjälp så finns det appar som Mindler du kan använda dig av. Alla är legitimerade psykologer och du behöver inte åka någonstans, utan vara hemma och ansluta till mötet på mobilen när det är dags. Hoppas det går bra för dig!
Stå på dig och säg att du vill ha tid med din bebis! Släkten får helt enkelt vänta! Hade ni pratat innan bebisen kom om hur ni ville ha det? Låter lite som att din man vill vara nära sin familj, kanske för att er lilla är väldigt efterlängtad? :) Kan också vara att han känner press och får uppmuntran av dem eftersom de vill träffas och han kan "inte se något fel i det"? Innan vår lilla föddes var vi på "inför förlossning/blivande föräldrarmöte", där gick de igenom att det är bra att hålla tillbaka - "vi förstår att alla i släkten är glada och vill vara delaktiga men att ni 3 behöver er tid för att lära känna varandra. Barnet lär sig sina föräldrars lukt och i början behöver endast mamma o pappa, inte hela tjocka släkten (inte samtidigt iaf)!" På mötet tog de även upp RSV och infektioner. Nu har det pratas något otroligt mycket om RSV i media så även om bebisen klarat sig hittills så finns det faktist en risk att bebis kan få något när hela tjocka släkten vill närvara i varenda ögonblick. Inget illa mot resp familj utan mer fakta! Ska också tillägga att covid19 finns kvar, så även om de är vaccinerade får vi komma ihåg att bebisen är nyfödd och har väldigt liten motståndskraft! Din kropp behöver dessutom återhämta sig, detta kanske inte din man eller andra i familjen förstår eftersom allt verkar ha gått bra i sig och övriga kvinnor i familjen kanske återhämtade sig snabbt så för dem är det kanske inte var en stor sak, men säg att det finns mycket inom dig dvs i din kropp som behöver få sin tid att komma tillbaka och få komma in i din mamma roll - både fysiskt och psykist. Hoppas ni kan hitta en rytm som passar er och att du får andas ut! Det är en känslig period och ni kommer säkert "bråka" om annat också för det är inte lätt att vara småbarnsförälder. Försök att prata om hur du ser på saker som ännu inte skett - fira jul/födelsedag/middagar/helger/egen tid etc.
What??? Blir bara slut av att höra din bettelse!! Stackars dig! Kanske elakt skrivet nu men vilken hemsk sambo och och hans familj du har som tycker du är löjlig när du inte vill och känner att du orkar. Familjrn måste förstå att man inte orkar. Du är ju precis fått barn. För mig skulle detta bli ett trauma. Ta hjälp. Nu vet jag inte vart du bor. Utan jag skulle själv ringa till psykologen/kuratorn för att trycka på att du behöver hjälp. Normalt skulle jag säga att man hemma själva den första tiden för att lära känna sin bebis. Sen måste man också tänka på pandemin och alla förkylningar som går. Vår son är 11 veckor snart och vi har knappt träffat någon eller åkt hem till någon ännu pga pandemin och rs-virus. Jag skulle börja med att säga ifrån och du inte vill åka någonstans och inte vill ta emot besök. Skulle din sambo vilka det så får han åka iväg själv. Har din sambo varit med på något bvc besök så kan sköterskan där kunna ta upp detta du skriver. Hoppas det blir bra för dig och att det löser sig. Glömde skriva tidigare att dina känslor är helt okej, du får känna dom och ingen ska säga åt dig att du är löjlig för det är den personen i så fall rätt känslokall och inte förståelse hur andra kan må. Skulle bara vilja ge dig en kram!!
Det där med lång kötid är inte helt sant heller och verkligen ingen anledning att inte söka hjälp. Jag fick höra samma sak men fick hjälp ganska snabbt. Visserligen inte av en psykolog men av en kurator vilket funkade bra för mig. Ring 1177 och beskriv hur du mår så kan de hjälpa dig vidare.
Herre gud! Blir helt matt av att läsa din text. Jag hade brutit ihop totalt om jag var i din sits. Första gången vi var och hälsade på någon var när min son var tre månader och då blev vi hämtade av mina föräldrar. Innan dess fick man komma till oss om man ville träffa lillen. Och efter födseln var vi en vecka själva hemma för att landa. Bara att få amningen att funka är ju ett heltidsjobb. Och din sambos reaktion är så långt ifrån ok att jag inte ens vet var jag ska börja... Du har helt rätt till dina känslor. Att få barn är en stor omställning och med alla hormoner så är det känslor till höger och vänster. Jag grät mest hela tiden första månaden av lycka, oro eller ingen anledning alls. Din sambo ska finnas där för dig, stötta dig och ordna så att du har det bra. Det är hans jobb. Du ska fokusera på bebis, amning och dig själv. Hoppas verkligen att du har någon att prata med som kan lyssna och förstå. Och om du känner dig traumatiserad (viket är helt förståeligt) borde du få en kontakt för att bearbeta detta. Lycka till!