Jag och min kille väntar vårat första barn om en månad ungefär. Innan graviditeten hade vi det jättebra. Men sen jag blev gravid har det varit lite upp och ner, jag har ju varit ganska känslig. Sen har han inte engagerat sog så mycket som jag velat. Inte varit med och valt ut saker, glömt barnmorskebesök och festat väldigt mycket istället. Så de har gjort mig väldigt besviken. Har prata med honom flera gånger men det har aldrig blivit nån ändring. Han vill ”passa” på säger han innan bebisen kommer. Men nu för en vecka sen så gav jag honom en sista chans. Fortsätter han så här funkar det inte liksom. Det jobbiga utöver detta är att vi har det väldigt bra annars. Kan inte tänka mig leva med nån annan. Men senaste tiden har jag typ känt att mina känslor blivit ”avstängda” fig honom? Å det jag vill ja inte för ja älskar honom. Vetinte om det är för jag känner mig sviken eller om det är hormoner? Man är ju aldrig superkär varje dag men jag känner mig inte ens attraherad av honom längre. Kan detta gå över tro?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hej! Jag känner verkligen med dig, det är inte alls roligt att känna sig ensam. Man är så utelämnad som gravid också. Det är ju svårt att följa andras råd eftersom du måste utgå från dig själva, men jag kan ändå dela med mig lite av mina upplevelser. Jag fick barn i maj 2020, så för lite mer än ett år sedan. Min man var inte heller så engagerad i graviditeten och jag var väldigt besviken på honom för det. Men eftersom han inte kände barnet i sin kropp så som jag gjorde så blev han på något sätt förälder senare än vad jag blev - dvs först när vårt barn kom. Så är det nog för många och kan vara svårt att göra något åt - även om det är oerhört irriterande. Jag tvingade iaf min man att läsa Föda utan rädsla och Att Föda + gå en kurs med mig. Det är jag glad för eftersom det gjorde att han ändå förstod med lite mer av vad som skulle hända. Under min graviditet kände jag ingen attraktion och vi hade inte sex en enda gång. Det stressade mig en del och jag var orolig att det skulle sitta i, men bara någon dag efter förlossningen var attraktionen och sexlusten tillbaka. Jag tror inte att uttrycket "sitta ner i båten" är ganska bra när man är gravid och ens känslor är lite annorlunda än vad de annars är. Det kommer strax ett litet barn, livet vänds upp och ner och jag tror att du kommer vara glad att ni är två som kan ta er an det tillsammans. Men ja, det är som sagt är det utifrån hur jag upplevde min första tid med barn. Lycka till nu!
Först - ursäkta dig inte för att du är känslig. Det är naturligt att det är massa hormoner i omlopp, och det är inget man väljer själv. Sedan tycker jag inte (av ditt inlägg dvs) att du låter "känslig" alls. Det är naturligt att man vill att medföräldern ska vara engagerad. Det blir ofta lite skevt. Som gravid har man ju redan börjat sitt "nya" liv med barn och det finns ingen "passa på" tid kvar så jag tycker att det är ganska drygt det du beskriver att han fortsätter festa osv när inte du kan det. Särskilt när han inte verkar visa intresse över graviditeten och ert kommande liv. Han behöver nog också ställa om, annars riskerar det bli samma grej när barnet är fött (som det tyvärr ofta blir för män) typ en "aha" upplevelse och DÅ ska dom börja ta in att dom blivit pappor när mamman redan levt i det i många månader. Då blir det samma problem där, att han måste börja "sörja sitt tidigare liv" osv. En förskjutning. Jag fattar att du tappar känslor eller inte känner attraktion. En viktig del som blivande föräldrar är ju att man båda är med på tåget. Sedan beskriver du att "allt annat är bra"... ha i åtanke att er relation när barnet är fött inte kommer få lika mycket uppmärksamhet på ganska lång tid. Så det som är fint nu kanske inte kommer finnas eller åtminstone inte så det får utrymme att väga över när barnet är fött. Prata med varandra ordentligt och säg hur du känner, för det är inget "känsligt" eller konstigt med det.