Tvingas inleda nya vänskapsrelationer?

Hej. Jag är mammaledig med min son på 1 år och 3 månader, jag är också gravid med hans blivande småsyskon som kommer i mars 2023. Genom åren har jag successivt insett att jag vill/bör vara selektiv när det kommer till vänskapsrelationer och har inte mycket till övers att tvinga mig själv lära känna nya människor om jag verkligen inte vill/måste eller kommer naturligt. Eftersom sonen är född i pandemin (2021) så har vi inte umgåtts jättemycket med andra barn. Vi har träffat hans kusin regelbundet som är född samma år, men det är bara de (min syster) som har barn i min umgängeskrets. Min son ska inte börja förskolan förrän tidig sommar 2023, då jag inte vill ta hem alla förskolevirus och bakterier till en nyfödd. Jag förstår att det är bra för min son att träffa andra barn, men bara tanken på till exempel öppna förskolan får det att vändas i magen eftersom det innebär att jag då måste socialisera mig och eventuellt lära känna nya människor. Min mamma och mormor tycker det är en självklarhet att jag ska göra det, för sonens skull. Men de har inte alls haft samma bakgrund som mig i deras uppväxt när det gäller vänner. Min syster däremot förstår precis vad jag menar och hon själv har också valt att inte gå på till exempel öppna förskolan. Min poäng är att hela mitt väsen vill inte tvinga mig själv att lära känna nya människor om det inte kommer naturligt. Jag vill mer än gärna lära känna de andra föräldrarna när sonen väl börjar förskolan sen, för då är det av en naturlig och logisk anledning. Men att jag ska knacka på hos random granne när vi är nyinflyttade eller tvinga oss iväg till öppna förskolan får mig nästan att må illa. Är jag självisk mot sonen? Borde jag tvinga iväg mig själv ändå, trots att jag verkligen inte vill? Nu skulle jag verkligen önska att de som är pigga extroverter låter bli att komma med åsikter här, det bästa vore om andra introverter ville ge sitt perspektiv på det hela som kanske redan genomgått detta själva!