Min dotter är 4,5 månad. Enda gången hon ler mot mig är i princip när hon är nyvaken, kanske någon enstaka gång till under dagen. Men hon skrattar och ler och pappa och storasyster, samt alla andra. Hon är väldigt framåt och vill se och vara med på ALLT. Men det gör så int i mig att hon aldrig skrattar och ler åt mig. Tvivlar så mycket på min föräldraroll. Snälla säg att det är fler som varit med om detta och att det vänt? Mvh förtvivlad förstagångs mamma
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Sjävklart tycker din bebis om dig! Jag var väldigt orolig som nybliven mamma, tänkte mycket på hur mycket min kille ville gosa eller busa/skratta med mig. Han var inte den mest närhetstörstande killen vilket då oroade mig för ”alla bebisar vill ju gosa”. Med åldern släppte jag oron mer och mer och då blev även lillen gosigare. Så han kände säkert av min oro. Kanske kan vara så att din dotter känner av att du ”jämför/oroar dig” eller så är det bara så enkelt att din dotter vet att du underhåller alla hennes behov och är så trygg med att du bara finns där men med ålderns släpper loss lite mer. 4.5 månad är fortfarande väldigt litet!
Alltså tänk hur du välkomnar din bebis - om du är en orolig, stressad, trött mamma då tänk att ditt ansiktsuttryck kanske återspeglar det - inget att le tillbaka tillxD. Jag tycker de små och deras humör påverkas jätte mycket av hur mamma mår. Försök ändra attityden och vänta inte att bebisen ska alltid vara nöjd och glad med dig, men le gärna själv mycket ofta. Små barn brukar faktiskt vara jätte trevliga och enkla hos andra men där de känner sig trygga (hos mamma oftast) visar de sina riktiga känslor och där de vet de kan kräva (tex mamma ger nästan alltid mat) brukar de gnälla när de behöver det och inte kan ännu säga med ord. Snart kommer bebisen bli större då kommer du se :P.
Vet inte om det hjälper. Men bebisar har svårt att se sin mamma som en egen person i början. Kan ta över 6 månader innan den börjsr förstå att du är en egen person, ofta längre. Till exempel därför fler barn säger pappa innan dom säger mamma. Dom har hört ditt hjärta från insidan så länge, dom kan din doft och vet att du är trygghet. Din bebis är så van vid att ha dig hos sig. Vilket troligtvis är varför den ler mer åt andra, för dom är ”nya” fortfarande.
Ja, mycket möjligt för så säger min sambo med. Men det låter som om ditt barn ändå lett och skrattat åt dig innan? Min dotter har ju aldrig haft en "fas" där hon skrattat lika mycket åt mig som åt övriga. Hoppas det vänder för jag går verkligen i 1000 bitar.
Så höll min son på för nån vecka sen också, jag minns att jag beklagade mig för min mamma och sambo som båda två sa att jag är ju den han ser mest om dagarna så jag är väl inte lika spännande längre. Jag inbillar mig att min bebis kände av min osäkerhet för när jag släppte min oro över det här och "köpte" mammas och sambons argument så började sonen helt plötsligt le och skratta åt mig igen ❤️😊 kanske hade och göra med också att jag lät honom ta kontakt med mig istället för att jag hela tiden försökte påkalla hans uppmärksamhet. Det tror jag såhär i efterhand bara tröttade/tråkade ut honom 😊