Ja o sambon har vart ihop i 8,5 år och väntar andra barnet o de här börjar bli hemskt. vi är osams mycket och mycket skuld lägger ja på mig själv då ja känner att ja har kort stubin och ger mig inte när vi väl börjar prata. nu har de gått lite för långt. Fast ja vill inte dra hela lasset själv heller o han har inte vart en ängel hela tiden. men vi kan knappt hålla sams en hel dag. han ligger borta på jobb men de hindrar oss tydligen inte att bråka. funderar på att ringa barnmorskan i morgon för att prata med en kurator. ja har haft en tuff sommar med vänner som fått obotliga sjukdommar o min älskade hund som va tvungna att lämna detta liv fort. och sen har de hänt massa små saker på de o ja känner att ja har inte släppt de alls. ja vill ju inte att dena sommaren ska sluta med att vi skiljs. eller att vi gör de någon gång på grund av mitt taskiga humör. bråka ni mkt när ni va gravida och är de vanligt? och hur gjorde ni för att reda ut ert eller sambbons dåliga humör
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
joo då det händer :P men det är nog pågrund av hormoner och all stress. jag hoppas verkligen allt löser sig för er ni har ändå varit tillsammans så länge så jag hoppas och önskar att allt kommer kännas bra för dig 3
tack alla för era erfarenheter och tips. jag har prata med min barnmorska i dag och en psykolog kommer ta kontakt med mig snart. barnmorskan förstod precis och de va nära till tårar när jag ringde för då förklarar ja ändå läget för någon. brukar inte göra de ivanliga fall utan vi brukar kunna reda ut de men de här funkar bara inte. Ja känner att jag tar ju allt han säger fel och är fullt medveten men ändå kommer ett litet monster inom mig fram och ger sig aldrig. De är inte alltid lätt när man ska försöka hitta tillbaka till rutinen samtidigt när min son testar gränser här hemma. men ja har också tänkt att ja ska inte dra hela lasset själv för de är sällan han säger att han älskar mig eller något i den stilen.kommer faktiskt inte ihåg han gjorde de senast. nu smsar vi mest med varandra eftersom han inte är hemma och de är lättare- för då kan ja läsa hur ha knner o tycker samtidigt som ja kan göra de tillbaka, hoppas de blir bättre med psykologträffen. som ni säger ja har inget att förlora.
Glömde säga att jag är gravid igen, denna gång har min man en helt underbar inställning och försöker verkligen stötta mig från början. Han förstår till exempel att jag behöver sova en halvtimma på eftermiddagen och leker då med minstingen. Vi hjälps åt med hushållsbestyren och inga sura miner om disken råkar stå kvar någon gång. Får se nu hur det blir när båda börjar jobha heltid, min mammaledighet löper ut om två veckor och minstingen börjar dagis (ska börja skola in nästa vecka). Men vi har så bra och öppen dialog och det kommer göra att även om vi bråkar så vet vi att båda vill hitta en lösning på det. Så, jag tror helt enkelt att din man behöver få sig några insikter gällande graviditeten + även lite enklare saker som han inte tänker på som han faktiskt kan göra för din skull
Jag tycker att en kurator är en mycket bra idé, det fungerar som stöd och luftrenare. När jag var gravid bråkade vi inte, men vi missförstod varandra ofta och jag blev ledsen (extra känslig under graviditeten, JA!), mest om ekonomi eftersom vi trots att jag arbetat skulle få lägsta ersättningen av försäkringskassan för att det diffade en månade på min anställning bla bla. Hur som helst, sådana saker oroade mig och jag kände inte att jag nådde fram med min oro till honom. Så jag gick till kuratorn och då kom massa andra undertryckta tankar fram från min egen barndom som låg och oroade. Sen följde min man med och vi redde ut alla mina orosmoln och sen gick resten av graviditeten jättebra, han förstod att jag behövde mer stöd och hur hormonerna verkligen påverkar en kvinnas kropp. Så kör på, belasta dig inte själv för allt bråk. Han måste hitta en högre toleransnivå och ett sätt att prata med dig på som inte gör att bråket trissas upp utan istället frågar "hur mår du egentligen" eller "jaja, ska vi äta något gott ikväll" eller bara avbryta med kärleksfulla ord och totalt ignorera att du är arg. Du kommer bli skitirriterad! Men det kommer gå över jättemycket snabbare än om ni är arga på varandra.
Vi har bara bråkat under andra graviditeten... men då hade jag hormonerna i ruggig obalans, båda blev arbetslösa (träffades på jobbet och företaget skar ner på halva arbetskraften) De andra graviditeterna har varit väldigt "snälla" mot oss. Jag tror att mycket av bråken har med graviditeten att göra, och tyvärr får du förbereda dig på att det kan hänga i sig under amningsperioden också... Men träffa en kurator, det tror jag är helt rätt, det kan rädda eran familj! Du förlorar ju absolut ingenting på det! Kram.
Denna grav har vi tjafsat mer, jag är fortfarande (v32) helt slut och har ingen ork vilket leder till att hem, trädgård, hushåll och dotra blir lidande. Har absolut nada stubin så det tjafsas om ALLT! Min make är helt underbar och har ställt upp och gör en massa saker hela tiden trots att han jobbar heltid, så han är också helt slut och då blir de tju ännu värre. Tror att omställningen när man redan har ett barn är mycket större än man tror. Men tror att det är viktigt att man försöker prata om bråken och be om ursäkt. JAg frågade maken rakt ut om detta verkligen var vad han ville, för det är itne vad jag vill, jag vill inte bråka så här mycket.. Och ska vi separera så är det bäst att göra det innan minsta kommer.. Men separera ville han inte, inte heller bråka. Men det krävs mycket jobb och vi har inte nått enda fram än. Tror att det kommer att bli kämpigt när minsta är född också, den omställningen är ju enorm. Men jag älskar min man över allt annat (kanske att tjejerna kommer högre....) och är absolut inte beredd att bara ge upp vårt äktenskap.
Nej, vi bråkade inte före, under eller efter graviditeten.