Hej , jag är nu gravid i v. 12 i och vacklar så enormt mycket mellan huruvida jag ska behålla barnet eller ej. Jag är gravid med min pojkvän, men jag är ganska säker på att han inte är mannen jag vill leva resten av mitt liv ihop med. Så att få barn ihop kanske vore ren å skär idioti?! Dock så vill mitt hjärta så otroligt gärna ha barn och gärna nu. Men är det bara själviskt av mig att föda ett barn in till världen när jag vet att jag nog kommer lämna dess far? Sen så är jag livrädd för själva aborten... Och inte har det blivit bättre av att det nu är så sent. Jag fantiserar konstant om det lilla livet i min mage, dess lilla ansikte och små armar & ben ... Att "döda" det känns hemskt! Även om det rent rationellt kanske är det bästa valet ... Kan tillägga att min pojkvän stöttar mig i vad jag än väljer att göra. Han älskar mig otroligt mycket och är nog innerst inne ganska sugen på att få barn. Han vet inte om mina tankar angående mina känslor kring honom ... Jag ser honom helt enkelt inte som någon jag vill dela familjeliv & resten av mitt liv med. Vilket är något jag insett nu i samband med graviditeten. Har bara inte klurat ut ett sätt att framföra det på till honom ännu ... Min rationella sida säger att jag definitivt ska göra abort och bryta med min pojkvän och vänta tills jag finner den rätte som jag vill dela barn & framtid med. Men min emotionella sida gråter utav tanken att genomgå denna fruktansvärda abort och att inte få bli en mamma nu till våren. Jag har en abort inbokad nu om några dagar, men vacklar fram & tillbaka, flera gånger per dag! Att avboka eller inte avboka... Vad tänker ni? Är det helt galet att få barn med någon man inte vill leva med? Har någon här erfarenhet från att ha gjort en sen abort (v. 12) ? Det lutar nog ändå åt att följa min hjärna & inte hjärta denna gång. Men usch, så ont det gör.