Hej , jag är nu gravid i v. 12 i och vacklar så enormt mycket mellan huruvida jag ska behålla barnet eller ej. Jag är gravid med min pojkvän, men jag är ganska säker på att han inte är mannen jag vill leva resten av mitt liv ihop med. Så att få barn ihop kanske vore ren å skär idioti?! Dock så vill mitt hjärta så otroligt gärna ha barn och gärna nu. Men är det bara själviskt av mig att föda ett barn in till världen när jag vet att jag nog kommer lämna dess far? Sen så är jag livrädd för själva aborten... Och inte har det blivit bättre av att det nu är så sent. Jag fantiserar konstant om det lilla livet i min mage, dess lilla ansikte och små armar & ben ... Att "döda" det känns hemskt! Även om det rent rationellt kanske är det bästa valet ... Kan tillägga att min pojkvän stöttar mig i vad jag än väljer att göra. Han älskar mig otroligt mycket och är nog innerst inne ganska sugen på att få barn. Han vet inte om mina tankar angående mina känslor kring honom ... Jag ser honom helt enkelt inte som någon jag vill dela familjeliv & resten av mitt liv med. Vilket är något jag insett nu i samband med graviditeten. Har bara inte klurat ut ett sätt att framföra det på till honom ännu ... Min rationella sida säger att jag definitivt ska göra abort och bryta med min pojkvän och vänta tills jag finner den rätte som jag vill dela barn & framtid med. Men min emotionella sida gråter utav tanken att genomgå denna fruktansvärda abort och att inte få bli en mamma nu till våren. Jag har en abort inbokad nu om några dagar, men vacklar fram & tillbaka, flera gånger per dag! Att avboka eller inte avboka... Vad tänker ni? Är det helt galet att få barn med någon man inte vill leva med? Har någon här erfarenhet från att ha gjort en sen abort (v. 12) ? Det lutar nog ändå åt att följa min hjärna & inte hjärta denna gång. Men usch, så ont det gör.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Utifrån det du skriver här vill du ju ha barnet. Man måste faktiskt inte va ihop med pappan. Fundera på hur du skulle känna dig efter en abort. Fundera sen på hur det skulle kännas efter en förlossning. Tänk också på att det inte är säkert att du träffar den rätte längre fram. Eller så gör du det och han är steril. Livet är oförutsägbart. Jag väntade tills min perfekta timing med att försöka och då var det knappt att jag kunde bli gravid pga låg fertilitet vid 35 års ålder. Det är min historia. Chansen höll på att glida mig ur händerna. Det är ditt val. Men om jag hade varit du hade jag valt med hjärtat.
Vissa skiljer sig när de har barn, små eller stora, spelar ingen roll. Altså man kan ändå bli ensam med barn även senare i sitt önskade förhållande... Det är ditt val, det är ditt barn så om du vill ha barnet strunta i allt annat, alla och gör inte aborten. Det ordnar sig alltid om viljan finns.
Tycker du ska kontakta en kurator/psykolog, borde finnas hjälp via BMM/MVC . Det låter som att du vill behålla barnet och jag tycker att du ska följa vad ditt hjärta säger. Jag fick barn med min man som då var min pojkvän och jag fick oxå tankar på att lämna både under men även efter att vår son va född och jag ville inte va intim med honom men jag tror själv att de var någon form av för mycket hormoner för nu älskar jag honom och har gift mig samt fått en till son. Hade nog underlättar om vi pratat med varandra och att jag fått tala med psykolog
Hej. Måste vara en jobbig situation för dig. Min åsikt är att det aldrig finns några garantier för nåt. Tänk såhär, om din pojkvän HADE VARIT någon du hade kunnat se en framtid med barn med men att ni senare ändå separerar pga nåt annat...så man kan ju aldrig riktigt veta. Har du känt så för honom innan graviditeten också? Jag tänker om dem känslorna kommit nu när du är gravid så kommer det gå över. Jag hade behållt barnet om jag hade haft så starka känslor som du beskriver o det är absolut inte själviskt. Barnet o pappan kan få en bra relation o ni kan fortfarande vara jättebra föräldrar fast ni inte bor tillsammans med barnet osv. Kanske dina tankar om din pojkvän ändras med tiden o du ändrar synen på det hela. Sen tycker jag att du ska prata med honom innan du bestämmer nåt...eller oavsett, kanske kan han bidra med nåt vettigt 😀 tycker han borde veta att du vill behålla barnet men inte leva med honom. Lycka till med vad du än bestämmer dig för. Gå på vad du känner.
Sitsen är ju inte det enklaste. Men samtidigt så tror jag utefter din text, att du kommer ångra aborten väldigt mycket om du gör den. Barnet kan få det hur bra som helst med separerade föräldrar också. För oavsett om personen du är tillsammans med är personen som du ser en framtid med, så är det inget som säger att så blir läget. De flesta människor lever inte tillsammans resten av livet. Känner du att ni kan samarbeta, oavsett och att han skulle vara en bra förälder och du känner att du kan klara av, inom alla aspekter att vara ensamstående, så tycker jag absolut att du ska tänka om och kanske prata med någon om alla dina känslor. Finns ju inget rätt eller fel. Men ni har tillsammans skapat en barn, som enligt mig tyckts ändå vara rätt önskat, trots att den inte är planerad. Jag hoppas du finner rätt beslut för dig! Barn kan få det hur bra som helst utan att föräldrarna är tillsammans 🤗