min lilla killes sömn har varit rena berg o dalbanan. i början sov han förvånansvärt bra. sen har det bara gått utför. han hade en period när han va 3 månader då han kunde vakna säkert 30ggr på en natt. det varade i ca 1 månad. efter det har han vaknat ca 3-5ggr på en natt. nu är han 6 månader och har börjat vakna på natten och vägrar somna om. han ligger och vrider å vänder sig, tuggar på nappen, grejar med snutten, gnäller o blir tillslut ledsen. har märkt att han fått ett himla stort närhetsbehov och blir orolig och ledsen så fort han ser mig. funderar på om det kan vara så att han kommit in i separationsfasen? känns som om att min son prickar in precis alla faser till punkt o pricka.. i förrgår natt satt jag bredvid honom i sin spjälsäng och försökte få honom att sova, buffade i rumpan, bäddade om, höll handen han kom till ro några gånger men sov max 2 minuter å så va gnälllet igång igen. pappan tog tillslut över och la sig på soffan med sonen, där båda somnade nästan direkt. igår natt försökte jag återigen trösta honom i sängen, lyckades inte så jag gav upp och han fick sova mellan mig o pappan, han somnade efter lite krångel och sov gott i ca 3timmar. så verkar ju vara närhet han behöver.. men jag håller på att gå under. supermysigt att ha honom nära i sängen, men jag sover som en kratta. vaknar av minsta ljud han gör, törs inte röra mig av rädsla för att väcka eller råka göra illa sonen i sömnen. är rädd att göra detta till en vana för honom också, då jag inte vill ha sonen mellan oss nån längre period. finns de någon som har de likadant, eller bara har småttingar som inte sover på nätterna? alla mina vänner verkar ha små änglar till barn som sover sött i sina sängar. hade varit skönt att få veta att man inte är ensam...