Hej! Jag är i vecka 22 och beräknar att få en liten pojke i oktober. Resan hit har inte varit lätt. Först var det inte helt självklart att jag och min sambo sen tre år tillbaka, skulle behålla barnet. Sen fick vi reda på att något troligtvis inte var bra med barnet genom KUB och UL (vilket visade sig inte stämma sen). Jag känner mig sjukt ensam och bortglömd och har mest skuffats runt blev olika barnmorskor och läkare. Barnet är egentligen oplanerat, men nu så efterlängtad när allt har lagt sig. Däremot är min sambo inte riktigt på samma nivå som jag ännu. Jag tycker inte alls han engagerar sig som jag hoppades på. Jag förstod att det skulle ta lång tid för honom, men nu känner jag att över halva tiden har gått och det är dags att inse fakta att vi blir tre i höst. När jag ser andra lägga ut bilder på att de går och handlar bebiskläder, eller att mamman får present för att hon är gravid osv blir jag jätteledsen och försöker hinta till min sambo. I råga på allt är gravidhormonerna HEMSKA just nu. Är/har någon annan varit i samma sits? Hur hanterade ni det och när blev er partner mer engagerad? Kom det automatiskt?