Rosa moln, bebis bubbla, enorm lycka- när det inte blev som man trodde.

Att bli förälder ska ju vara det bästa som kan hända en människa, livet blir komplett, bebis bubblan är underbar, allt är rosa skimrande, en enorm lycka ska infinna sig, du kommer känna en kärlek du aldrig har känt det var så jag trodde det skulle bli för det är det jag har läst, hört och förväntade mig. Sociala medier svämmar över med lyckliga nyblivna föräldrar där bebisen tycks vara nöjd och glad dygnets alla timmar. För mig blev det inte så och jag är grymt besviken och jag skäms över mina känslor. Jag hade en bra graviditet från start fick tidigt veta att jag väntade tvillingar. Jag som var så orolig över att jag kanske inte kunde bli mamma.. Dom blev till på första försöket om man säger så inga konstigheter och dom växte och hade det bra där inne. För bra för dom ville aldrig komma ut en dag efter BF gjorde jag en hinnsvepning som satte igång allt. Allt gick bra tills det inte gjorde det en utdragen förlossning slutade med akut kejsarsnitt, men bedövningen hade inte tagit så när dom börjar snitta skriker jag i panik att jag känner vad ni gör det här går inte. Blev nedsövd och missade det ögonblicket alla föräldrar väntar på det är en enorm sorg och jag tror att det är en bidragande orsak till att det inte blev som jag trodde. Förlorade 3,6 L blod det tog flera timmar att få stopp på det, vaknar upp någon gång ur narkosen och det ända jag kommer ihåg är att någon säger "du har fått två flickor". Dagen efter rullar dom in barnen till vårt rum alla står där med sina stora leenden, jag kände ingenting. Det kom inte en våg av känslor och kärlek. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Jag försöker bearbeta detta varje dag men känner mig ensam i att inte känna som man "borde" när man får barn. Kärleken till barnen växer lite varje dag så det går åt rätt håll. Finns det fler där ute som inte har upplevt att flyga på rosa moln och inte tyckt att den första tiden är mysig och underbar? Måste Man skämmas för det?