Idag skulle vara den dagen som skulle vara ett av de vackraste ögonblick man får vara med om, men så blev de inte.. Jag vill dela med mig av detta just för att vi ändå har berättat för så många, efter vecka 12. Redan i vecka 6 så hade jag kraftiga blödningar och ihållande mensvärk, kontaktade 1177 och dom bad mig åka upp direkt på akutgyn. Emil fick inte följa med in utan väntade i bilen. Kom in rätt så snabbt och dom gjorde ett vul och de påvisade inga fel. Veckan därpå var jag in för en extra koll utifall de skulle vara missfall som dom anade. Men samma sak även då, såg en liten prick med en tickade hjärta. Jag kunde andas ut och under resans gång har jag trott att de växt något där inne i magen, utan att jag haft en tillstymmelse till mage så tänkte jag på vad dom sagt till mig under kontrollerna, att jag hade en bakåtlutad livmoder. Att de kunde synas mycket senare osv.. Men.. tiden gick och magen växte inte, inga så kallade "cravings", inget illamående. Ingenting! Så kände någonstans att de kanske inte är något där inne, men samtidigt hade ju allt sett bra ut. Så nu till denna dag, då jag skulle få se bebisen för första gången så såg man att den stannat av redan veckan efter jag varit på kontroll, alltså i vecka åtta. Hade inte med mig Emil förutom i telefonen, han fick komma, vi kramade om varandra och var ledsna. Fick prata med en läkare att detta var ovanligt att kroppen själv inte stött ut fostret själv utan de var fortfarande kvar i magen. Vi har trott i 12 veckor efter själva undersökningarna att vi varit gravida. För självklart utan symtomer så hoppas man ju så innerligt att de ska gå bra. Är ju en orolig person överlag så tänkte många gånger att jag oroande mig för mycket i onödan. Att jag mådde oförskämt bra i min graviditet. Så som många vet har jag haft barnlängtan så länge och då inträffar detta. Vi är helt förkrossad, förtvivlad och ledsna. Vi är absolut inte ensam om detta men vill dela med mig om detta..