Innan jag börjar med min vackra klagosång så vill jag förtydliga, jag ser verkligen fram emot att få bebis och längtar ihjäl mig tills jag får se honom. Detta inlägg handlar snarare om att få släppa ut lite frustration och kanske kan jag få lite ny energi inför vad som komma skall.. Med det sagt så börjar jag.. jag har ett planerat kejsarsnitt om knappt tre veckor och det känns som att tiden går så långsamt fram tills dess. Detta är min tredje graviditet och det har också varit den tuffaste att hantera. Jag fick foglossning i v 15, många sammandragningar från v 20 vilket krävde en sjukskrivning på 50% fram till v 32 då jag gick på mammaledighet. Vissa dagar har jag inte kunnat röra mig pga sammandragningar och foglossning, gått på extra ultraljud pga en svår havandeskapsförgiftning tidigare. Har fått åka in till förlossningen pga huvudvärk och protein i urinet, sammandragningar som satt fart, nu sist fick jag höra att jag ligger på gränsen till att ha för mycket fostervatten och att bebis kommer väga en del om jag går tiden ut. Jag är så fruktansvärt mentalt slutkörd, jag försöker intala mig att tre veckor är inte länge och det är många skulle ta illa upp av att jag klagar. Men det tar inte bort känslan av att jag knappt orkar röra mig, enkla hushållsysslor kör slut på mig, gå i trappor är jobbigt som tusan. Jag har svårt att komma upp/i sängen och soffan och jag orkar inte duscha mer än några minuter innan mina krafter tar slut. Som sagt, jag vet att jag har något fint att vänta snart men graviditeten har varit fruktansvärd…