Jag är gravid just nu (8+0) så går in i vecka 9 idag.
Min kille och jag har varit tillsammans i 2 år. Våran relation har varit ostabil de senaste månaderna där jag till och med funderat på att lämna honom. Beslutade mig även att åka hem och börja studera igen, då jag inte slutfört gymnasiet. Han bor i ett annat land så det har varit svårt att bo med honom och jobba eller studera samtidigt.
Precis då får jag reda på att jag är gravid. Vilket gjorde mig väldigt glad, även honom. Det var inte planerat men vi har hela tiden sagt att bli vi gravida ska vi behålla. Vi har alltid haft oskyddat och det är första gången jag blir gravid.
Jag vill gärna behålla barnet, jag vill bli mamma och jag vet om att jag hade klarat det på många sätt. Men det är det praktiska och ekonomin som skrämmer mig. Här i Sverige bor jag hos mina föräldrar, har alltså ingen egen bostad. Jag har inget jobb och har precis börjat studera, många år kvar. Har inget körkort eller bil, inget stort sparande. Jag tänker att jag kan spara så mycket som möjligt, kanske bo hemma de första månaderna innan man hittar en hyreslägenhet. Men hur kan jag klara det? Eller är det omöjligt. Jag vill ju mitt barn ska ha det bra, kläder, leksaker, förskola, aktiviteter, sport som lite äldre, kalas, presenter osv. Allt kostar ju, vill inte behöva jobba så mycket så jag inte har tid med mitt barn. Min kille har ju lägenhet och jobb, men eftersom han inte bor här vet jag inte om jag kan bo där eftersom jag inte har medborgarskap i det landet. Kanske kan det lösa sig, men det smartaste är ändå att bo här. Men jag är tveksam att jag klarar det själv.
Min kille stöttar mig och vill vi ska bo ihop där, iallafall till en början. Lönerna där är lägre men vi hade klarat oss där med hjälp av honom. Barnbidrag osv kan du inte få tror jag om man bor utanför Eu.
Usch. Det är så jobbigt detta. Jag vill som sagt verkligen behålla, tankarna snurrar runt konstant och känslorna går upp och ner. Gråter nästan dagligen för jag vet inte hur jag ska göra. Ena stunden glad och tänker att allt löser sig, sen kommer de andra tankarna ifatt och då får man bara ångest. Tanken på abort får mig att bryta ihop, jag är egentligen emot det dessutom. Vi har ju också sagt vi ska behålla, så kommer känna mig dum om jag gör abort. Men sen tänker jag på barnets bästa, kan jag ge barnet allt jag vill och de bästa förutsättningarna? Kanske inte det bästa till en början men det kan säkert bli bra ändå. Eller är jag bara egoistisk då? Ja.. en enda röra, det känns som jag behöver bestämma mig snart. Men vet inte hur.
Behöver råd, har inte berättat det till många än så kan inte riktigt ventilera och det är bra med ett utomstående perspektiv