Abort har alltid varit, och kommer alltid att vara ett känligt ämne. Kände att jag behövde skriva av mig mina oroligheter här, eftersom jag inte vill att min dotters far skall få reda på detta. (Jag och min föredetta har alltså en dotter tillsammans, nu är jag tillsammans med en annan kile som jag även bor hos). I alla fall, för att komma till saken! Hur gör man sitt val ang. abort? I mitt nuvarande förhållande som det ser ut nu, så har jag skulder som betalas av varje månad, han har en fast anställning. Vilket även jag hade behövt ha. Jobbar just nu med en låg grundlön + provisition. Så för den ekonomiska delen så kan vi inte ha ett barn. Många av de skulderna jag har idag är på gtund av att jag & min dåvarande valde att behålla barnet. Självklart så kan jag säga nu i efterhand att jag heldre har en hög med räkningar, än att inte ha henne. En annan sak är attt vi bor ihop, men vi har inte varit vi så länge, ca 4 månader. Det känns som att det är alldrles för tidigt för att ens börja tänka på barn. Visserligen så har ju tankarna komit fram. Jag vill ha ett till barn & han vill ha barn. MEn tiden för det är inte nu. Jag har inte ens lyckats lösa allt med min dåvarande kille. Vi kan inte sammarbeta, han tycker att jag skall träffa en psykolog för att jag har ändrat mig. Han har alltid manipulerat mig förut. och det funkar inte lika bra längre. Jag är även orolig för vad jag kan ha gjort med det som liggr i min mage, innan jag fick reda på att jag var gravid. Jag har varit ute och supit en kväll, tagit sömntabletter osv.. Jag vet att jag måste göra en abort, dels för att jag inte har löst situvationen med min egna dotter, och dels för att jag inte vill skaffa barn såhär tidigt i ett förhållande. Men ändå så kan jag inte mer än att hata mig för vad jag har gjort detta stackart lilla livet i min mage. Skulle de se något innan aborten som indikerar på att bebisen mår dåligt, då är det ju mitt fel. Förlåt för en halv novell negativitet. Men jag kände bara at tjag var tvungen att få det ur mig, kanske får jag något svar som kan lugna mig, kanske inte. Men hursomhellst så har jag fått det ur mig. Tack!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Usch va jobbigt det låter 😢 tur att du har bra stöd! Snart är allt över.. Ta hand om dig ❤️
Jag hade kopparspiral efter mitt första barn, HEMSKT!! Efter andra barnet så blev det ett självklart val med hormonspiral istället. Klockrent 😃👍 jag vet att det låter konstigt men det är sant! De har gjorts studier i grupper där kvinnan har gjort en sterilisering vs en grupp med kvinnor som har hormonspiral (vi snackar stora grupper) då blev fler kvinnor gravida som var steriliserade än kvinnor med spiral 😳 min pappa är gynekolog och han har bekräftat detta. Så fundera på det. Angående en abort så är det bara er sak varför det sker. Du säger att mitt i allt smärta så känns det ändå rätt. Du gör helt rätt om du känner så! Låt tiden göra sitt, sörj, var arg, ledsen, ja allt som behövs och försök sen att gå vidare. Hitta ett bra preventivmedel så du slipper att behöva gå igenom detta igen ❤️ lycka till!
Såg nu att du har haft spiral.. Du kanske inte vill ha det igen då..
Hej ❤️ jag har själv aldrig gjort en abort så kan bara föreställa mig hur fruktansvärt jobbigt det måste vara. Jag tänker på dig och hoppas att det går bra i morgon. Jag gråter när jag läser dina inlägg och förstår att det är med enorm smärta du gör detta. Angående preventivmedel så rekommenderar jag hormonspiral. Det är det säkraste preventivmedel som finns, säkrare än sterilisering till och med :) man kan ha den i 5 år och har man tur som jag har så har man ingen mens :) angående p-piller så är många subventionerade i dag och kostar inte mer än stax under 200kr för 1 år. Jag rekommenderar ändå hormonspiralen. Kostar visserligen 1000kr men om man slår ut det på 5 år så blir det ju inte mer än 200kr/år i alla fall :) alla mina tankar går till dig i morgon ❤️
Lilja85: Jag vet inte alls vad sjukhuset gör med 'bebisen'. Tycker att du kan fråga dom när du kommer dit, kan kanske tänka mig att det beror nog på hur långt du gått. Jag var i v8 när jag gjorde min abort och jag hade ingen tanke på vad som hände med fostret. Men jag tycker att du ska fråga dom när du kommer dit. Styrkekramar 💗
Typ direkt. Jag gjorde medicinsk å så fort man haft blödningen så slutade jag må illa.
För det mesta tror jag det handlar om slarv, men det händer också ofta att p-piller inte funkade, kondomer spricker, spiraler skyddar inte osv. I mitt fall kan jag ärligt säga att det var slarv, jag hade slutat med p-piller (kunde inte ta p-piller mer för dom fick mig att må så dåligt, hormoner funkar inte så bra för mig) å skulle byta till spiral, under den tiden som jag väntade på tid till att få sätta in en spiral så föll suget in å utan kondomer till hands så chansade vi. Så för oss va det slarv rakt igenom å inget vi e stolta över. Men som jag skrev innan så blev det vår morot till att kämpa för att komma dit vi ville, ett hem, fast jobb å ett barn som får en trygg framtid (eller ja, man kan ju aldrig garantera att framtiden ser ljus ut men förutsättningarna e bra mycket bättre nu än va det var då). Jag har undrat många gånger hur de barnet hade varit, hur den hade sett ut, hur personligheten hade varit osv, man kommer nog aldrig över en abort tror jag, man bär med sig den händelsen för alltid. Mitt hjärta sa att jag inte kunde ge de barnet vad den behövde så jag känner att mitt samvete e rent, jag vägrar sätta ett barn till världen där jag e osäker på om jag kan ge mat, tak över huvet å rena å hela kläder. Kärlek finns det massor av men det går tyvärr inte att överleva på det. De gör mig tacksam till att vi har den möjligheten att vi kan avsluta graviditeten å inte sätta ett barn till världen där den kan komma å leva i misär.
Ett ämne som är väldigt laddat med många som har åsikter som själv ej genomgått en abort själv. Jag var i en liknande situation för några år sedan och det var mitt luvs svåraste beslut och kan endast hålla med föregående, det är inget som man bestämmer sig för bara sådär. Utan det var för mig iaf ett beslut som jag än idag kan känna lite ångest över även om jag vet att det var det allra bästa för just det livet i min mage. Jag håller mina tummar för att du gör det som är bäst för dig/er 🌸. Styrke kramar till dig!
Atlantis - som du själv känner så e de en otrolig upplevelse att få barn, att skapa nåt så fint, kan du då inte visa någon empati för dom som känner den uppenbara sorgen över att inte kunna ta ett barn till världen å väljer att avbryta graviditeten? De e väl bra så mycket mer egoistiskt att ta ett barn till världen utan att va helt säker på att man klara den uppgiften det medför än att göra abort för att man känner att de e det bästa för dels fostret/blivande barnet och för eventuella barn man redan har. Att ta barnen man redan satt till världen först å tänka på deras bästa e den bästa anledningen till abort, enligt mig. Då tar man ansvar för dom, ser till att dom får de bästa, istället för att fortsätta föda fler barn å känna att man eventuellt inte klarar det, varken ekonomiskt eller psykiskt. Sen finns det så klart flera andra bra anledningar till abort å jag e glad över att vi har den möjligheten i Sverige. Å jo, även fast vi bor i Sverige så e ekonomin ett bra argument vid såna här lägen. Man vill kunna försörja sitt/sina barn med gott samvete. Dom flesta vill säkert kunna betala för allt för egna pengar å inte gå på bidrag bara. Att söka jobb när man e gravid e svårt, de finns inte många som anställer gravida (å visst e de olagligt att diskrimineras om man e gravid men en arbetsgivare kan alltid hitta på andra ursäkter till varför dom inte anställer). Sen finns det även dom som undviker att anställa personer som har många barn bara för att slippa att deras personal ska vabba mycket, men de e ännu en grej man inte direkt får veta utan då kommer dom med andra ursäktar till varför man inte får jobbet. Bara för att barn e ett mirakel så betyder de inte att man måste föda varje gång å sen tvingas gå på bidrag för att man inte hade råd med alla ungar. Ekonomin e absolut ett argument, även för oss som bor i Sverige. Olyckor händer trots att man försökt skydda sig så gott man kan, då e abort en sista utväg, en utväg jag e tacksam för att vi har. Så Atlantis, det va väldigt okänsligt av dig att inte kunna visa någon sympati alls. Jag förstår att alla har olika åsikter, men nog borde du väl kunna förstå att de e ett hemskt val vissa står inför å dom/vi försöker bara göra de rätta valet... För alla inblandade. Man offrar sin egen lycka å sina känslor å går igenom sorg för att inte utsätta ett oskyldigt barn för ett eventuellt svårt liv med dålig ekonomi, en sliten å bekymrad mamma som alltid går runt med en oroskänsla i magen för hur framtiden ser ut.
Har också gjort abort, och jag har aldrig ångrat de beslutet. Jag å sambon bodde inte ihop, jag hade inget fast jobb å inte sambon heller. Vi har många år bakom oss (typ 10 år) å när vi blev gravida så bröt jag ihop, grät i panik å han tröstade mig. Han sa att han hemskt gärna vill ha barnet men beslutet e helt mitt å vad jag än valde så skulle han stötta mig. Jag har inte samvete nog att sätta ett barn till världen där jag inte e helt säker på att jag kan ge den ett hem, mat på bordet å hela å rena kläder. Att vi skulle bo hos våra föräldrar med ett barn å snylta på dom var inget alternativ. Vi gjorde abort å sen kämpade vi stenhårt med att ta oss i kragen å få ordning på våra liv. Jag lyckades få en fast tjänst, vi fick tag i en lägenhet å flyttade ihop å renoverade. Vi hann bo ihop i typ 2-4 veckor när vi upptäckte att jag va gravid igen, det va ungefär 8-9 månader efter aborten. Då blev det ännu mer bråttom, vi fick klart det sista med lägenheten dagen innan sonen föddes 😁. Sambon hade fortfarande ingen fast tjänst (han gick på timmar) men så länge jag hade det kände vi trygghet med ekonomin. Sambon tog körkortet några månader innan sonen föddes också. Äntligen hade vi vår familj, ett gemensamt hem, något vi hade drömt om sen vi va tonåringar å satt ute på kvällarna å pussades å pratade om framtiden å bara drömde oss bort. Vem kunde tro att vi skulle hållt ihop med våra första kärlekar, den man upptäckte sig själv med å växt upp till en vuxen människa tillsammans med. Sonen e snart 1,5 år å sambon har sen 6 månader tillbaka även han en fast tjänst, han tog en chansning å bytte jobb, å lillasyster är beräknad om 16 dagar. =) Poängen med den långa historien e att jag va trygg med beslutet att göra abort för jag ville kunna ge mitt barn allt det bästa jag bara kan ge. Sen va de självklart ett svårt val då både sambon å jag ville ha barn, men istället för att fokusera på det hemska med en abort så använde vi de som en morot istället, att se till att få ordning på våra liv istället för att bara glida omkring å inte ens kämpa ordenligt för att hitta lägenhet eller få ett fast jobb. Hade jag inte gjort abort skulle vi inte haft dom förutsättningarna vi har idag, vi hade möjlighet att jobba ihop pengar så vi kunde fixa i ordning vårt hem, köpa möbler, bebissaker (vi köpte mycket begagnat också). Hade jag inte blivit gravid alls så hade vi nog heller aldrig fått den där sparken i arslet å kämpat för att göra oss ett gemensamt liv, att verkligen sikta på att bli en familj. Jag väljer att se aborten som något bra, utan den (hemska) upplevelsen så hade vi inte haft vår son å lillasyster som ligger i magen å det gemensamma familjelivet vi har idag. Mitt råd e att följa ditt hjärta, å sen fokusera på varför du väljer de du väljer. Stå fast vid ditt val å låt inte andra bestämma åt dig eller döma dig för valet du gör. Men se bara till att du e säker på ditt val, ånger e ingen känsla man vill sitta fast med.
Tack! Fick numret till kuratorn på sjukhuset, har dock alltid kännt mig fruktansvärt obekväm mad att prata med kuratorer/prykologer. Har blivit tvingad innan i mitt liv nämligen. Min närmaste vän har själv gjort en abort, så hon finns som stöd. Sen så är min nuvarande kille ett jätte stort stöd! Vi har kunnat sitta och disskutera detta som om det var vad som hellts. Han vill ha barn, men nu är inte direkt läget för honom. Samma sak med mig, jag vill ha barn, men inte förens allt har löst sig med min dotter.