Min bebis är snart en månad och under hela den här tiden har jag haft ångest över det mesta. Först tänkte jag att det var baby blues, men det har inte gått över än. Snarare så att det blir värre och värre. Jag står i kö för att få träffa en kurator, men vår bvc-sköterska sa att man kan behöva vänta typ tre veckor för att få en tid. Sambon jobbar oregelbundna tider så han kan inte göra mycket för att hjälpa mig heller. Han gör vad han kan, men jag skulle behöva ha honom här hela tiden. Är det någon som har några tips på hur jag kan hantera det här? Jag älskar min lilla son, men jag känner inte den där glädjen som man borde känna. Jag tycker att han förtjänar så mycket bättre! Han behöver inte en mamma som gråter mest hela tiden och knappt orkar med honom. Varje dag går jag och räknar ner tiden tills sambon kommer hem. Jag har ingen aning om hur jag ska klara det här på egen hand! Jag känner mig så hemskt ensam och samtidigt har jag inte lust att träffa folk. Vi ska till bvc på måndag, då ska jag försöka prata mer med henne så jag kanske kan få hjälp snabbare. Men det är så lång tid till måndag! I morgon ska sambon dessutom jobba hela eftermiddagen och kvällen och kommer inte hem förrän efter midnatt. Fan, jag trodde att det skulle vara så mysigt med bebis, men nu känns det bara jobbigt och jag tänker att folk som skaffar barn hatar sig själva. Jag orkar inte må så här dåligt. Jag skäms över att jag mår dåligt och jag hatar att min son måste se mig gråta varje dag!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Nog för att det skulle vara kö till kuratorn, men jag fick en tid den 8 december! Fem dagar innan min sjukskrivning är slut! Känns så där. Nu kan jag lika gärna ta för givet att den blir förlängd 😒
Vi hade också en tuff start med sjukt barn, men 'bara' en vecka på neo. Läkaren var nästan övertygad att det påverkade mig mer än jag trott. Jag håller helt med om att man vill ha tillgång till alla känslor när man har bebis. Jag hoppas verkligen att jag får såpass bra hjälp att både medicin och längre sjukskrivning är onödigt. Men vi får se. Jag ska försöka ta en dag i taget nu, så gott det går.
Jo så är det ju. Kan du inte prata med din bvc-sköterska om hur du mår? Sjukskriven kan du ju bli även nu ifall det behövs. Jag upplevde det som att man blir tagen mer seriöst när en sköterska är den som hänvisar till läkare. Min läkare tvekade inte till att sjukskriva mig, inte en sekund. Han tog t o m upp hela grejen med medicinering, men det kände jag inte var aktuellt. Dock blir det säkert så ifall jag inte mår bättre om ett par veckor 😕 Vill helst undvika medicin, speciellt efter att ha läst din tråd om anknytning. Verkar inte så kul att känna sig helt avtrubbad.
Uppdatering: Jag träffade läkaren och han var jättebra! Han lyssnade och tog mig på allvar, så nu är jag sjukskriven t o m 13 december till att börja med. Så nu ska sambon vara föräldraledig under tiden. Det kommer bli så skönt med avlastningen, plus att jag får en chans att försöka börja må bra. Hoppas jag får träffa kuratorn snart!
Jag tycker att förlossningsdepression är något man borde prata om på föräldrautbildningen på mvc. Enligt vår sköterska så är det mycket vanligare än man kanske tror.
Jag pratade med min bvc-sköterska i dag, hon ordnade en läkartid till i morgon och hoppades också på sjukskrivning. Hon skulle även försöka se till att jag får komma till kuratorn lite snabbare än det var sagt från början. Känns så skönt att hon är så förstående! Vi får se hur det går i morgon, men det vore onekligen skönt att ha sambon hemma. När vi är hemma båda två så går det så mycket bättre och känns så mycket lättare! Och eftersom han vet hur jag mår så misstänker jag att han ställer upp och offrar sig mer än han hade gjort annars.
Efter årsskiftet är planen att vi ska jobba varannan månad. Eftersom vi just nu delar på en tjänst så är det inga problem. Jag hoppas och tror att det kommer vara skönt för oss alla tre. Förhoppningsvis mår jag bättre tills dess också.
Han älskar vagnen (som tur är)! Så när det är riktigt jobbigt så brukar jag köra på mat, blöja och promenad. Eller nja, ganska ofta blir det mat, blöja och ligga i vagnen i hallen 😉 Svärmor kan av olika skäl inte ta sig hit av egen maskin, så det som gäller är nog att vi åker till henne.
Jag känner igen det du skriver lowhannah med att inte ha tid att äta osv. Du kommer att hitta lite rutiner i samvaron, min tjej är nu 3 mån och hon har för en vecka sedan äntligen börjat sova i barnvagnen, det tog tid, hon vill bara vara nära. Det händer ganska mycket där första veckorna då de passerar första utvecklingsfaserna och då skriker de ju oftast mycket mer och vill konstant vara nära, det vill min tjej iallafall, men då de passerat steget så kan de helt plötsligt börja jollra, hitta sina händer, le och skratta! Men jag räknar fortfarande lite timmarna till maken kommer hem. Inte säkert det funkar för dig men då min tjej var cirka 5-6 veckor så har jag försökt hitta ställen hon trivs. Lammskinnet på golvet i köket funkar, hon kunde skrika lite men då sjöng jag och gjorde tjo och tjim och jollrade så hon då tittade hon på mig så då fikade jag snabbt. Har kört mycket drickyoghurt då jag är ensam hemma, ibland går det inte äta helt klart. Promenader är ju bra, frisk luft ger en energi och för mig har det fungerat att ha människor här som jag kan prata med och som är helt lugna då Lillan skriker och gärna tar henne så jag kan äta och sånt. Vill bara säga återigen att du inte är ensam och att du kämpar på så otroligt bra!
Sara0887 - Allt du skriver stämmer så bra in på mig! Jag önskar att min sambo hade kunnat vara hemma med oss, att jobbet hade gått med på att vi tog ut dubbeldagarna på en gång. Jag känner mig så mycket tryggare när han är hemma, då vet jag att lilla Nils åtminstone har en stabil förälder. Plus att inte allt ansvar faller på mig. Vi har inte fått boken från bvc. Vi fick en massa häften, men inte den. Det låter som en bra bok, jag ska försöka komma ihåg att fråga efter den nästa gång. Babysittern bredvid när jag äter vore bra, men problemet där är att den är intressant i ca 3 minuter 😕 Babygymmet likaså. I går kväll funkade det superbra med bärselen, Nils somnade på ett par minuter, men i dag har den inte heller funkat. Kanske för att jag var uppstressad när vi skulle krångla på oss den... Nu ligger han iaf och sover i vagnen och jag väntar på att sambon ska komma hem under sin långrast och avlasta mig lite, innan han åker och jobbar i fyra timmar till 😑
Vi försökte få till det med dubbeldagarna, men vår personalplanerare kunde inte lösa det eftersom vi inte var ute i god tid (=två månader innan). Annars hade det varit perfekt nu. Usch, jag får sån ångest över allting! Jag hatar när ungen skriker och jag inte vet varför! När varken mat, ny blöja eller närhet hjälper. De flesta dagar hittar jag knappt tid till att äta själv! Sambon har frusit in matlådor för att underlätta för mig, men man måste ju ha tiden också. Han tjatar om att jag måste ta hand om mig själv också, men när då?! Han vet uppenbarligen inte hur det är. Jag längtar tills jag ska börja jobba igen.
Nog känner barnen av hur vi som föräldrar mår, men jag kan absolut inte tro att din son far illa av att du gråter. Bebisar behöver värme, trygghet, närhet och kärlek. Jag har upplevt att min tjej blivit mer ledsen och svår att trösta råkat blir upprörd och gråter för då går min puls upp och så blir man ännu mer ledsen. Det är riktigt tungt ibland. Om det är ekonomiskt hållbart så kan ju din sambo utnyttja lite av de här dubbeldagarna under första tiden, kanske bara arbeta halva dagar några dagar i veckan tills du mår bättre. Tror man ska kunna mixtra ganska mycket med föräldradagarna! Det är viktigaste att ens barn mår bra förstås men jätteviktigt att föräldrarna mår bra. På 2 månaders besöket på BVC var det fokus på mamman och hennes mående vilket är jätteviktigt! Du ska veta att du är inte ensam om dessa känslor! Lycka till på BVC!
Jag jämför ofta barn med djur, haha. Jo, de kanske känner av det men de tar ingen bestående skada, det är jag helt övertygad om.
Känner inte barn (även så små som en månad) av omgivningens stämning? Djur gör ju det, så jag tänkte att bebisar funkar på typ samma sätt. Och nu låter det som att jag jämför mitt barn med ett djur 😛
Jag har inget vettigt att komma med mer än att du skall absolut inte tänka på att din son mår dåligt av att du gråter. Han är så liten så får han bara mat, blöja och sova så räcker det långt. Att du har dåligt samvete över det hjälper dig inte (dock är det väl bra som drivkraft för att söka hjälp!) Styrkekram till dig! Du kommer klara detta!
Sara0887 - Din text fick mig att gråta av nåt slags lättnad. Det känns så skönt att veta att andra har varit igenom samma sak, och att det kommer gå över när jag väl får hjälp!
Tack så hjärtligt för era svar! Jag ammar inte (det var bara en till ångest för mig), så vi delar på nattmatningarna. När sambon har morgonturer så får han så klart sova, men jobbar han kväll så brukar han gå upp på nätterna. Jag har farmor och mormor 20 minuter bort. Svärmor sa häromdagen att jag gärna får lämna sonen hos henne ifall det blir för jobbigt (och hon inte jobbar så klart). Detta utan att vi hade nämnt depressionen för henne. Min egen mamma har jag inte pratat med än, jag vill inte ta det över telefon för jag vet att jag kommer bryta ihop då. Hon kommer hit på söndag så jag ska ta det då. Jag tycker också att tre veckor är lång tid för samtalskontakt. Nåt som är ännu konstigare är att barnvårdens (enda) psykolog har en kö på TRE MÅNADER! Och då är de stans största vårdcentral... Jag är glad att jag inte har några tankar på att skada mig själv eller sonen, men resterande tankar och känslor räcker för att dra ner mig mer. Dumt nog så är det bara svärmor och mamma som bor i närheten, resten av familjen är utspridd i hela Sverige. Den närmsta bor liksom 2,5 timmar bort (med bil) 😕 Jag ska som sagt prata med vår bvc-sköterska på måndag, men det känns skönt att kunna ventilera här under tiden. Tack återigen för er omtanke! ❤️
Tycker inte du ska behöva vänta i tre veckor på att få hjälp utan de ska kunna ordna slut samtalshjälp för dig. Jag har inte själv varit deppig så men jag känner igen dina känslor helt klart. Man känner sig ensammast på jorden och jag tog mig inte ut för min tjej grät bara i vagnen och i babyskyddet och hatade nappen. Så stannade mest hemma men försökte boka in besök av vänner och familj som kunde hålla mig sällskap några timmar och så man har något att se fram emot. Ammar du? För det är som en berg och dalbana med alla hormoner! Jag har nog inget bra tips egentligen men att ha folk omkring dig och att söka hjälp omedelbart! Vad det än är så är det viktigt att få hjälp, sen ska du veta att du är inte ensam om att känna så och det betyder på inget sätt att man inte älskar sitt barn! Sänder kramar ❤️