Min bebis är snart en månad och under hela den här tiden har jag haft ångest över det mesta. Först tänkte jag att det var baby blues, men det har inte gått över än. Snarare så att det blir värre och värre. Jag står i kö för att få träffa en kurator, men vår bvc-sköterska sa att man kan behöva vänta typ tre veckor för att få en tid. Sambon jobbar oregelbundna tider så han kan inte göra mycket för att hjälpa mig heller. Han gör vad han kan, men jag skulle behöva ha honom här hela tiden. Är det någon som har några tips på hur jag kan hantera det här? Jag älskar min lilla son, men jag känner inte den där glädjen som man borde känna. Jag tycker att han förtjänar så mycket bättre! Han behöver inte en mamma som gråter mest hela tiden och knappt orkar med honom. Varje dag går jag och räknar ner tiden tills sambon kommer hem. Jag har ingen aning om hur jag ska klara det här på egen hand! Jag känner mig så hemskt ensam och samtidigt har jag inte lust att träffa folk. Vi ska till bvc på måndag, då ska jag försöka prata mer med henne så jag kanske kan få hjälp snabbare. Men det är så lång tid till måndag! I morgon ska sambon dessutom jobba hela eftermiddagen och kvällen och kommer inte hem förrän efter midnatt. Fan, jag trodde att det skulle vara så mysigt med bebis, men nu känns det bara jobbigt och jag tänker att folk som skaffar barn hatar sig själva. Jag orkar inte må så här dåligt. Jag skäms över att jag mår dåligt och jag hatar att min son måste se mig gråta varje dag!