Skilsmässa med spädbarn?

ThereseA: Va?! Du har inte läst vad jag skrivit. Att det är svårt att få hjälp är jag mycket medveten om. Det du beskriver om dina vänner är någon jag känner till och tycker är hemskt. Det jag skrev om vilja handlade om att man själv måste vilja söka hjälp, ingen kan göra det åt en eller tvinga. Sen är det sjukt dåligt om man inte får hjälp. Men denna man har ju inte sökt hjälp, eller ens fått konstaterat att han har depression. Det finns ingen forskning på att män inte får hjälp (när de söker hjälp) i lägre utsträcknig. Dock söker de mindre hjälp och det tycker inte jag att deras partner är ansvariga för när de kämpar med mycket annat, som i detta fall. Och snälla, säg inte till någon vad den personen vet om depression. Du känner inte mig och vet inte vad jag eller mina nära gått igenom.

Det är tråkigt att bli illa bemött av vården när man är eller blir deprimerad. Men tycker det är fel att förminska män och deras mående, särskilt när det kommer till att få barn där mannen glöms bort i många fall helt och hållet.

Jag håller faktiskt med KarroK. Jag fick en förlossningsdepression. Fick ingen hjälp av BVC eftersom deras psykologer var fullbokade. Blev runtskickad men fick ingen hjälp. Jag fick "bita ihop" , ta hand om disk, hem och bebis fast jag ville köra in bilen i en vägg. Räddningen blev "mamma till mamma" på Instagram och hittade några enstaka tillfälliga samtal med psykologer via mobillappar. Varför ska det alltid vara så synd om män? Usch.

KarroK: Märks att du inte är så insatt i depressioner. Haft vänner med depression där de försökt ta sina liv flertalet gånger och tro mig de har försökt få hjälp men knappt fått någon innan det blev riktigt illa . Så tycker inte du ska uttala dig någonting om depression och deras vilja! Män är särskilt utsatta i det här, för det är är samhällets syn på att män mår minsann inte dåligt eller kan bli deprimerade när det många gånger är männen som mår absolut sämst men de vågar/kan inte söka hjälp då det inte finns något för dem. Och gällande att få barn så har jag aldrig varit så illa berörd över att min sambo fick NOLL uppmärksamhet och NOLL förfrågan från vare sig när vi låg på bb eller när vi var på kontrollerna om hur han mådde. Allt fokus låg BARA på mig och mig endast. Vilket jag tycker är så förbannat dålig stil. Mannen glöms bort när det handlar om graviditet så är inte så jävla konstigt att många män börjar må dåligt.

Läser alla inlägg och blir helt paff. Män som skyller ifrån sig på osäkerhet. Varför är det vi kvinnor som måste stötta och se till att de engagerar sig? De är faktiskt vuxna män som valt att skaffa barn. Det är inte svårare för dem än för oss. De väljer hur mycket de engagerar sig. Sen kan absolut depression försvåra och det behöver de hjälp med men det måste de själva vilja. Så trött på alla som lägger så mycket ansvar på mamman som redan drar det tyngsta lasset. Blir bara så ledsen.

Tack snälla ni för alla svar! Wow vilken respons. Tack för att ni delat era historier, allt har hjälpt massor! Jag ska till BVC i nästa vecka, och kommer då vara mer på om att boka in pappasamtal igen. Jag lutar också åt att han blivit deprimerad, men också har problem med närhet som bottnar i uppväxten. En del han behöver ta tag i alltså, som jag inte kan hjälpa med. Vill ju verkligen att det här ska bli bra och jag VET ju att han innerst inne vill det också… Tack igen alla ni som tagit er tid att svara, vilken styrka ni skänkt

En bekant till mig gick i samma tankar att separera från sin kille när deras son var runt 6 månader. Precis av samma anledning som du beskriver. Dock så visade det sig tillslut att hennes sambo hamnade i förlossningsdepression (ja, män kan få det också!) och hade otroligt svårt att knyta an till deras son och var knapphändig med att hjälpa till. Så låter lite som att din man har kanske också fått det? I sådana fall behöver du vara mer förstående och hjälpa och stötta din sambo. Flagga för BVC att han kan vara deprimerad, om inget annat byt BVC om de inte tar detta på allvar! För min bekant så gjorde hon det och tvingade dit hennes sambo på samtal där allting uppdagades och han fock hjälp och på det även sjukskrivning från sitt jobb och psykologstöd Idag har han en jättefin relation till sin son och är en helt annan och engagerad pappa.

Känner igen mig! Tror att min partner är osäker på att vara själv med barnet.. varenda gång han ska vara själv med barnet (till exempel om jag ska till tandläkaren eller på arbetsintervju eller annat) så åker han hem till sin mamma med barnet och är där. Känns lite löjligt tycker jag men men.. men känns taskigt att han även sitter uppe halva nätterna och sover halva dagarna så jag får vara själv med hund, katt och bebis. Jag har tagit alla nätter och förmiddagar med vår son + min sambo spelar gärna datorspel eller duschar 1 h på dagarna så är ytterligare själv med sonen.. har varit lite tveksam till vår relation i och med att jag drar det tunga lastet. Men han menar på att det kommer att bli bättre och att sonen är så mammig. Men nu ska jag snart börja jobba så han får väl sitta hos sin mamma med vår son hela tiden då antar jag 🙈

Min erfarenhet av en liknande situation är ur barnets perspektiv. Min mamma fick tyvärr kämpa själv med både mig och min lillebror. Visst kunde min pappa byta blöja ibland men helt ointresserad och hade inget intresse av att ”bonda” med någon av oss. Han var inte den man sprang till om man gjorde illa sig när vi växte upp för man hade inte den typen av band till honom. Det var absolut kramar oss emellan men inte den typen av kram där du kände obegränsad kärlek från en person. Jag tror att mina föräldrar hade mått jätte bra av att få hjälp och prata. Även om det märktes att det var min pappa som hade svårt att klicka i papp rollen så var det ju lika jobbigt om inte värre för min mamma som fick dra hela lasset själv. Och samtidigt vara så kär i någon som inte hade engagemang i deras gemensamma barn. Och jag tänker att du också behöver få stöd. Tala med din vårdcentral om du kan få remiss till mödravården för att tala med en psykolog där. Jag tog hjälp av dem nu under min egna graviditet då jag var oerhört rädd att jag inte skulle kunna bonda med min egna bebis pga att jag inte haft så lätt med mänsklig närhet delvis pga min egna uppväxt. Tyvärr kan man som jag blev ärrad av situationer som man i stunden inte förstod sig på. Men ett exempel är när min pappa kramade mig så var det inte för han ville och det kände jag i hela min kropp. Det gjorde ont, hög i hjärtat varje gång. Idag väntar jag mitt egna barn och har inte haft kontakt med min pappa sen jag var 23 år idag är jag 29 år. Och jag har inget intresse av att presentera han för sitt barnbarn heller. Det här hjälpte nog inte dig jätte mycket. Det är en oerhört står situation för dig. Jag vill bara ge dig styrka. Du måste göra det du känner är bäst för dig och för ditt barn i den här situationen. För du ska orka för ditt barn. Det kommer säkert komma stunder där du känner att allt är hopplöst. Kom ihåg att du är den trygga punkten för ditt barn och att du är VIKTIG, du ska må bra. Du kan bara göra så mycket för att hjälpa din partner men han är vuxen och måste också ta hjälp som presenteras och som finns. Han har ansvar att söka hjälp. Det kan inte bara ligga på dig. Om du tar ut all din energi på att hjälpa honom vad finns då kan för dig? Och du är GULDVÄRLD

Han kanske blivit deprimerad? Även pappor kan bli deprimerade när bebis har kommit. ❤️ Hört att man då kan ha svårt att hålla i barnet.

Usch vilken situation. Men när vi fick sonen hade min man också svårt med ansvaret. Jag hade allt ansvar. Vi pratade om det, han förklarade att han var osäker på sin föräldraroll och hur man gör med en bebis. Han var rädd och osäker. Men jag gav honom tiden. Han ville dock men var rädd för att vara ensam med sonen, när han var bebis, om han inte skulle kunnat trösta honom eller så. Jag gav honom tiden och med tiden, när sonen blev äldre, destå mer engagerad blev han och växte i sin roll. Idag är han fantastisk och vi väntar en dotter om två månader. Ni behöver nog sätta er ner tillsammans och prata och öppna upp er. Hur känner han, hur känner du. Kanske rotar sig i något annat än att han inte är intresserad. Hoppas att det löser sig för er, till det bästa.

För oss var det inte riktigt lika illa men märktes ändå tydligt att det var svårare för min man att känna sig bekväm med papparollen än väntat. Han skyllde ofta på att dottern hellre ville vara med mig än honom och jag försökte förklara att det kanske är för att han har henne så lite och att lösningen är att han ska vara med henne ändå tills hon vänjer sig vid honom också. Jag älskar min man så otroligt mycket och för oss har det alltid varit han som längtar mest efter barn så jag valde att ge honom tiden han behövde för att vänja sig trots att det var tufft. I vårt fall blev det bättre och bättre när dottern växte och började ta mer kontakt och visa att hon brydde sig om pappa också. Idag är han världens bästa pappa och är med vår dotter nästan all sin lediga tid. 🥰 Han var även pappaledig på heltid i 6 månader och det stärkte deras band enormt! Vår dotter är nu en riktig pappagris 🤣 Vet ju inte alls hur din kille är och hur ert förhållande ser ut men för oss var det helt rätt att bara ha is i magen och försöka stötta. Tycker ni ska försöka ta hjälp om det är svårt att lösa på egen hand. Lycka till! ☀️