Åh vad jag hoppas att någon därute kan hjälpa. Jag vet inte hur jag ska tänka. Att bli förälder blev precis som jag tänkt mig och lite till. Jag älskar vår dotter mer än allt annat. Hon är det finaste och bästa som finns. Men min man… det gör så ont i mig att varje dag se hans oengagemang. Till och med min familj reagerar. Varje dag, 24h om dygnet är det jag som har huvudansvaret. Han kan ”passa” henne i en kvart då och då, om det passar honom. Han kanske byter en blöja i veckan om jag ber honom. Låter jag henne skrika så lär han ta henne tillslut, när han märker att jag inte går. Men ”cry it out” är inget jag tror på så de enda gångerna det hänt är ju när jag faktiskt är mitt uppe i något där jag inte kan ta i henne, exempelvis om jag städar kattlådan. Är han trött efter jobbet, har ont i huvet eller något annat så tar han inte henne ens om jag ber om det. Som om inte jag också kan vara trött och ha ont i huvet- men jag kan inte välja när jag ska vara förälder och inte. Jag försöker ta upp det med honom men det går liksom inte in. På BVC skulle han haft pappasamtal vid 3 månader men det blev inställt och har inte bokats om. Föga intresse från BVC också, förutom att jag fick med en broschyr till spädbarnsteamet. Hon tänkte om han drabbats av PPD? Skulle det ju kunna vara. Han har alltid varit känslig för förändringar. Usch jag känner mig så splittrad. Hur går jag vidare? Har någon här blivit hjälpt av familjeterapi eller spädbarnsteam? Stanna och kämpa eller lämna? Nån som stannade där det blev bra? Hur? Eller stannade men ångrar att du inte lämnade? Eller lämnade men skulle gjort tidigare? Dela gärna dina erfarenheter, allt uppskattas… Mvh En ensamstående mamma i parrelation…