Hej!
Jag har en dotter som snart fyller 4 månader. Sen start har amningen varit ganska tuff, mjölkproduktionen har aldrig varit så bra så dottern var grinig hela tiden pga hunger insåg vi tillslut.
Jag mådde väldigt psykiskt dåligt och grät pga prestationsångest med mjölken och kände mig extremt stressad. Började med ersättning för typ en månad sen och jag mådde direkt 1000 gånger bättre, kändes som en sten lyftes från mitt bröst. Både BVC och min man stöttade detta, förutom mannen som jag ibland kände tyckte att jag kunde "bita ihop" då amningen ska vara bäst för henne, även om han inte sa det rakt ut, hahah.
Nu har det typ automatiskt blivit att jag bara ammar på natten pga smidigt, men tack vare att hon är i sin sömnregression nu och växer som attan, äter hon som en häst så gett flaska + ammat också på natten.
Nu börjar jag fundera på att sluta amma helt då jag tycker det är jobbigt psykiskt och verkligen tvingat mig själv i 4 månader. Får dock enorma skuldkänslor och känner mig som en dålig mamma (hej samhällets normer) fast jag självklart vet att det inte är fallet. Många ammar inte alls och deras barn mår ju super, men är lätt kritisk mot mig själv.
Har ni tips på hur man kan tänka för att få en att må bättre över det och ta upp det med sin man? Tack!
Kommentarer om varför amning ska "vara bättre" undanbedes så det bara kommer spä på min ångest, tack :)