Vill börja med att säga att jag hemskt gärna vill att mitt barn ska ha en fin kontakt med sin farmor och farfar (som jag hade med mina när jag var liten) även om jag själv inte har ett ensidigt bra intryck av dem. I grunden är de bra personer och vi kommer överrens men främst farmor är väldigt plump och säger/gör väldigt ofiltrerade saker som känns olustigt ibland. Det är också hon som är mest på om att barnpassning, och då helst att hon ska sova över hos dem ensam så snart som möjligt verkar det som. Min dotter är född i mitten av december och redan när hon var ett par veckor gammal pratade farmor om att jag skulle fortsätta pumpa så att hon kunde ha henne över natten i februari (pumpade då och då i början när det var överfullt för att undvika mjölkstockning eftersom det tog ett tag innan supply and demand stabiliserats). Jag sa då att det inte kommer att vara nödvändigt än. Sen har jag bara ammat och dottern har inte heller velat ta flaska när jag testat en gång senare så det har varit lugnt ett tag med det pratet men har börjat nu igen (nu knappt 5 månader gammal) och sen när hon börjat bli självgående på fast föda kommer hon säkert propsa på det mer ihärdigt igen.
Min sambo pratade mycket om möjligheter att lämna bort henne till farmor/farfar under graviditeten och är ju mer positivt inställd till att lämna över henne i närtid. Jag känner inte att det är lika bråttom, och framförallt inte att lämna bort över natten än, men jag är absolut positivt inställd till att ha barnvakt i närområdet när hon blivit äldre! Just nu känner jag mest lite ångest i maggropen på tanken att lämna över henne ensam till farmor. Hon får umgås med henne och har haft egentid med henne under tiden vi varit i samma hus i närliggande rum. Men hon har haft problem att höra skillnad på joller, missnöje och gråt vilket är en del i att jag känner lite motvilja till att lämna över henne helt ensam. Misstänker också att hon inte skulle ha ringt oss om det blir gråtkaos eftersom hon en gång nekade mig att ta över min gråtande dotter och skyndade iväg bort från mig för att försöka trösta själv (gick inte utan gjorde det bara värre).
Men främsta anledningen till min dåliga magkänsla är att jag har bristande tro för hennes säkerhetstänk. Bl.a. fick min sambo som liten bebis leka med riktiga (förvisso oladdade) pistoler och som alldeles för unga barn fick han och hans bror smällare och småraketer att leka med (såna lite kraftigare smällare som fanns på 90-talet som lätt hade kunnat skada fingrar eller ögon om det gått illa). Och när vi stod och tittade på fallskydden jag köpt till skötbordet framkom det att sambons bror ramlat av skötbordet när hon stod bredvid. Det känns väl illa nog, men till saken hör också att jag under graviditeten pratat om att kanske byta på golvet istället för skötbordet för att fallrisken kändes läskig, då säger hon i lite bortviftande ton "men det är väl bara att man står kvar bredvid". Det är lite svårt att undgå att få känslan av att hon inte lärt sig något av händelsen..
Har inte lyft detta med min sambo än, för hur säger man att man inte litar på ens partners mamma att ta hand om ens bebis? Jag vet inte heller om det är nybliven-mamma-hormoner som gör mig känsligare för sånt här, kanske jag överreagerar. Vad hade ni gjort i ett sånt här fall? Hur blir man av med den dåliga magkänslan? Hur hade ni introducerat barnpassningen så att det blir bäst för både dottern och mig?