Hej! Jag lever tillsammans med min dotters pappa men har sedan jag blev gravid mått dåligt pga honom. Kortfattat visade han inget intresse när jag var gravid, stöttade mig ingenting första tiden när jag kämpade som f*n med amning och att vara mamma, och hjälper till ytterst lite med dottern. Hon är idag 15 månader. Vi har gått till familjerådgivning och jag har försökt prata mycket (!) med pappan och försökt komma med lösningar men han blir sur när jag tar upp problem och sen låtsas han som ingenting. Han blir sur när jag gör saker utan honom vilket lett till att jag tagit avstånd från det mesta.
Han har 2 barn sen tidigare som bor hos oss varannan helg och där är det också komplicerat...
Jag funderar allt oftare på att separera men det som tar emot är att jag vill ha ensam vårdnad men känner mig taskig som "tar hans dotter ifrån honom". Så jag biter ihop men är aldrig glad nu för tiden.
Någon som känner igen sig eller vart med om samma? Hur har en sån separation gått i eftehand? Vad har varit tuffast?