Jag vill egentligen bara veta vad andra vuxna människor tycker om det här.
När vårt tredje barn var nyfött åkte vi för att hämta en låda med en studsmatta. Min man blev väldigt stressad och bad mig sätta på YouTube till barnen. Jag tyckte det var bättre att gå med dem och hämta barnvagnen som stod 50 meter bort. Han blev rasande. I bilen bad jag honom gång på gång att inte fortsätta köra till mina släktingar, men han vägrade lyssna. Jag skrek i desperation. Först när jag sa att jag ville skiljas vände han.
Efteråt tog han inget ansvar, bad inte om ursäkt och sa att jag borde ha följt hans “skarpa order”.
Det har hänt fler gånger men inte så extremt som den gången. Han blir ofta irriterad eller skäller på mig även när vi tycker samma sak. Jag drar mig för att be om hjälp eftersom det ofta möts av suckar, ilska eller kritik. När jag är ledsen eller trött blir han irriterad istället för att lyssna.
Jag har backat i flera frågor – som att hans föräldrar tagit över vårt hönshus eller planerar byggen på vår mark – för att undvika konflikter han inte orkar ta.
Jag känner att jag inte riktigt får vara mig själv. Jag försöker hålla ihop allt, men känner mig inte trygg. Jag har sagt att jag inte accepterar fler händelser som det i bilen. Och även om jag inte vill lämna nu, vet jag att om livet ser ut så här om fem år, då kommer jag inte vilja stanna kvar.
Kan tillägga att han har diagnosticerat sig själv med utmattningssyndrom och ADHD. Han har lätt till ångest och är ljudkänslig. Allt detta är obehandlat.
Jag kan också tillägga att jag varit relativt emotionellt omogen fram till för 1-2 år sedan när jag började aktivt jobba med mig själv.