Båda tvillingarna har haft en feberkramp för några månader sen. Och när förskolan ringde igår att ena hade hög feber så satte jag mig med plattan i mattan, såklart det gör ju alla föräldrar. Men kunde inte skaka av en konstig känsla, som jag inte kunde sätta fingret på förrän på kvällen att det var ångest över att hoppas på att ingen kramp ska komma. När tårarna rann så var storasystern så fin och höll om mig när de små sov.
Någon som känner igen sig i den ångestkänslan?